Like a razor, watta bitch it is.
Det finns nog minst tusen miljoner låtar som handlar om hur komplicerad kärlek kan vara.
Hur ont det gör, like a razor, watta bitch it is, no woman no cry, blind är kärleken.
För att inte tala om alla filmer och böcker som säger precis samma sak. Så varför blir man
så förvånad när kärlek är komplicerat?
Ändå så inbillar man sig och tror att det ska komma till något slags och så levde dom
lyckliga i alla sina dagar. När allt bara är fantastiskt bra och typ självklart. Hur vet man precis
exakt när den stunden kommer, isåfall? Jag antar att det inte är lika korvspad-klart som
i Snövit, när prinsen kommer och väcker henne med en kyss och sen tar med henne till slottet.
Antagligen inte.
Fast jag vet ju egentligen att det inte är sådär, att folk lever lyckliga i alla sina dagar.
Det finns väl dom som faktiskt lever tillsammans i alla sina dagar, men knappast
lyckliga i varendaste liten dag. Men ibland känns det så, som om varenda par i min
omgivning, i tidningarna, på facebook, överallt är så himla lyckliga och gulliga
mot varandra jämt. Fantastiskt bra och helt självklart.
Sånt här funderar jag på en lördagskväll. Jag har inga svar precis.
Kommentarer
Trackback
