fysiskt, själsligt och i hjärnan.
I sit here all alone en lördagskväll. Det gör inte speciellt mycket. Jag ska ändå upp och jobba imorgon, så det är väl läggdags om en stund. Jag är inte så sugen på att jobba imorgon. Idag var en såndär dag jag kände mig liten och oerfaren och barnslig. Dessutom känner jag mig trött. Både fysiskt och själsligt och i hjärnan liksom. Fysiskt behöver jag sova och själen vet jag inte riktigt vad den behöver. Kanske behöver den semester och hjärnan behöver det absolut. Hur fungerar sånt egentligen?
Och visst vore det trevligt om åtminstone någon av mina två kattuschlingar kunde ligga bredvid mig i soffan.
mörka kvällar.
Jag tittade precis ut genom fönstret och insåg att det är mörkt och klockan är halv tio. Dom ljusa sommarnätterna har varit och farit. Jag tycker knappt jag har märkt av ljusa sommarnätter och har verkligen inte hunnit njuta av dom. Klockan tio har jag för det mesta ändå varit tvungen att gå och lägga mig.
Jag brukar ändå tycka att det är ganska skönt och mysigt när det börjar bli mörkt igen. Inomhus blir det mycket hemtrevligare när man tänder lampor i fönstren. Och så kan man vara trött och häcka i soffan vid teven med gott samvete.
Fast lite sorgligt känns det att snart hela sommaren är slut. Nästan utan att jag märkt det. Jag hoppas jag får uppleva fler junimånader i livet som jag faktiskt hinner uppleva.
klockan sex igen, i augusti.
Varenda morgon vid klockan sex ungefär (dom morgnarna jag jobbar såklart) öppnar jag fönstret till sovrummet och sticker ut näsan och andas in vädret. Om det luktar regn eller sol. I juni sken solen rakt in i sovrummet vid den här tiden, men nu i augusti är den borta. Istället är det massor av dimma över sjön. Imorse var det nästan lite höstluft.
Om inte så många veckor kommer det vara mörkt på morgonen när jag öppnar fönstret. Och då dröjer det ganska många månader innan solen går upp rakt in i sovrumsfönstret igen. Sorgligt. Det tänker jag inte tänka på nu.
utflugna.
Ikväll har jag tittat på när syster Lotta och Adrian började flytta in i sin lägenhet i vårgårda. Det var spännande. Det spännande är hur dom kommer få upp och in alla grejer. Men å andra sidan hade jag väl ungefär lika mycket saker när jag flyttade, och det kom ju på plats så småningom. . .
Nu är det här huset ganska tomt. Nu är vi tre stycken utflugna. Och just den här fredagkvällen jobbar mamma och Kalle och Stina är på scoutläger. Det var bara katterna hemma när jag kom dit ner efter att ha varit hos Lotta. Det kändes konstigt. Det är roligare att komma hem när alla är hemma.
tvåsamhetens avigsidor.
M är som sagt borta i en vecka på fotbollsgrejs. Så här på kvällarna är det ganska okej faktiskt. Jag har inget emot att sitta vid teven själv, få bestämma vad jag vill se på och inte känna mig självisk för att jag just ser på något jag vill se. Och så kan jag sitta med datorn hela kvällen samtidigt! För att inte tala om att jag ser får lägga mig i sängen och läsa i mina böcker hur länge jag vill. Utan att teven är på eller att någon vill släcka lampan. Kort sagt, ibland är det skönt att slippa tvåsamhetens avigsidor. Det vill säga att kunna vara självisk.
Och ikväll gosar jag till det med jordgubbar!
Väldoftande as.
Varenda gång min någon-typ-av-porslinsblomma (som jag ärvt av Ms farmor) blommar blir jag så glad. Det är en såndär småsak som gör livet bra. Blommorna är så söta så man vill äta upp dom. På dagen luktar dom ingenting, men på natten doftar hela huset. Så då är det nästan bara trevligt när man måste upp om nätterna.
En sak tycker jag är väldigt knäpp. Jag har hört folk säga att dom tycker den är blomman luktar så äckligt, att den luktar som ett as för att locka till sig flugor som ska polinera dom. Men det fattar inte jag. Inte för att jag vet hur ett ruttnande as luktar, men jag kan inte föreställa mig att det är så här. För den luktar ju som sagt gott!
Vemodig.
Jag blev lite vemodig. Det är dumt det. Jag kan äntligen kalla mig sjuksköterska och på måndag ska jag börja mitt första riktiga jobb. Ännu ett nytt vägskäl liksom, och det kommer antagligen bli asbra och roligt. Men just nu känns det mest läskigt att lämna allt välkänt och tryggt och börja om. Plugga är otryggt. Börja arbeta som sjuksköterska är läskigt.
Dessutom kan jag inte låta bli att vara lite barnsligt vemodig också. Som när jag läste ett inlägg på bloggen för två år sen, när jag skrev om hur skönt det var att äntligen ha sommarlov! Sommarlov. Jag kommer aldrig ha sommarlov igen och ha den känslan som man hade när hela sommaren ligger orörd framför en. Och ärligt talat, efter den här vårterminen hade det aldrig känts bättre med just sommarlov. Istället blir det 10 veckors heltid. Och jag vet tusen gånger om att det inte är något att gnälla över! Men jag kan inte låta bli att känna mig bara lite vemodig. Tills på måndag eftermiddag, när jag haft min första dag och jag inser vilken rolig, men annorlunda sommar jag kommer ha.
(hoppas jag, hoppas jag.)
På andra sidan järnvägen
I eftermiddags gick jag ut en långpromenad till andra sidan järnvägen. Det är ganska sällan jag går ända dit bort på eftermiddagarna, då brukar jag hålla mig på våran udde och gå en kortare promenad. Men i eftermiddags var det så perfekt promenadväder och jag kände för en lång promenad. På andra sidan järnväggen ligger dom "bebyggda" områdena av vb. Där ligger skolan och fotbollsplanen och där finns till och med ett par lägenhetshus. Det ser ut ungefär som ett villaområde i utkanten av en stad och inte som bondlandet, som den sidan av vb jag bor på. Men trots det insåg jag faktiskt inte förrän i eftermiddags att det faktiskt bor människor där! I vanliga fall promenerar jag ju mest där på förmiddagarna, och då brukar jag knappt se en kotte. Kanske en pensionär eller två. Men fatta, nu stod det bilar på uppfarterna, barn cyklade på gatorna och sprang i trädgårdarna och folk åt tillochmed middag på altanerna. Jag kände mig nästan upplyst. Häromdagen, när jag var på min kusins konformation, träffade jag en av hennes mostrar som också bor i vb. Just på "andra sidan järnvägen". Hon pratade om hur trevligt det är med vb, att alla känner alla och att hon tyckte det var skönt att folk kunde ha lite koll på hennes barn. Jag fattade ingenting, jag har ju inte lärt känna en enda människa här förutom Ms familj och släkt. Men nu har jag iallafall hopp om att det iallafall finns hopp om att det finns människor att lära känna, den dagen vi har skaffat barn och på det viset kommer in i gemenskapen via förskola och såntdär. Barn är ju typ det som krävs för att man ska lära känna folk när man flyttar till okänd ort.
Javars, det här var lite grubblerier! Och det kändes som jag kom tillbaka till en annan värld när jag gick på "min sida" igen, tillbaka till bondlandet-sidan alltså . . .
Jag tyar inte, Kal-Oska.
De senaste veckorna jag jag varit lite besatt av Utvandrarna-serien av Vilhelm Moberg. Jag hade inte läst böckerna förut, men helt oförklarligt fick jag plötsligt lust. Det ångrar jag inte, vad bra dom var! Jag slukade alla fyra böckerna sorligt snabbt. Vilhelm Moberg skriver sjukt bra, på ett sånt sätt jag önskar att jag själv kunde skriva. Och dessutom är det en spännande, fin och sorglig historia. Det är lite som att höra om barnen i Afrika, man fattar hur bra man har det. Som inte bor i 1800-talets Sverige, åker i ett spyindränkt skepp i tio veckor, blir mördad och skalperad av hungriga sioux-indianer och förhoppningsvis slipper dö av en trasig livmoder. Det är jag tacksam över! Och så Karl-Oskar . . . En sån karl! Jag vet, det är väl ganska ojämställt och stenålders av mig att bli lite knäsvag av händiga män som kan snickra hus, jaga och rädda barn från att frysa ihjäl i snöstorm. Men så är han ju dessutom väldigt, väldigt gullig mot sin fru. Det är nog charmigast av allt!
Tvätt på tork.
Den här tvätten har hängt på tork i över en vecka. Så jag tror den är torr nu. Så torr att jag tror att vissa personer tycker att tvättställningen är en prydnadssak!
Varför hänger du bara inte in tvätten då? Nej, för det är inte MIN tvätt. Det är min sambos.
Men. . . Varför hänger du bara inte in den ändå? För att nej, nej, nej jag vill inte! Jag vill inte bli kvinnan som gör allt i huset, och tyvärr är jag nog på god väg dit ändå. Så den här tvätten vägrar jag att röra, jag sätter ner foten nu. Än har jag inte påminnt/tjatat på M särskilt mycket om att han ska hänga in den. Jag tänkte att han skulle få komma på det själv. Och nu har det gått över en vecka . . . Så nu börjar det väl dra ihop sig mot att antingen be snällt och vänligt, mordhota, få en gråtattack, skälla eller ge upp och bli nunna. Vad ska jag börja med. . . ?
Som ett barn.
Som ett barn blev jag när jag gick förbi dammen/vattenpölen hemma och såg alla nykläckta grodyngel simma omkring. Åh vad det var roligt att titta! En lång stund blev jag sittandes på huk vid pölen. Hur kan såna konstiga svarta prickar bli till grodor? Det är ett mysterium!
Och ännu mer som ett barn kände jag mig när jag plockat en vitsippsbukett till
gamla mormor. Jag riktigt föreställde mig att hon skulle nypa mig i kinden och säga: Nejmen Lisa, har du plockat dom till mormor! Ååh vad fina dom är! Tack lilla Lisa!
Och ja, det lät faktiskt nästan likadant, nu mer än femton år senare. . .
Jag längtar.
Idag har jag haft sån hemlängtan, till ornunga. Tur att jag ska dit imorgon. Fast det är kanske därför jag har hemlängtan, bara för att jag vet att jag ska åka dit snart. Det känns iallafall så himla skönt att komma dit och få lite omväxling. Glömma uppsatsen ett tag och bli lite bortskämd. Förhoppningsvis är det vår i ornunga för första gången i helgen. Känns som det varit vinter varenda gång jag hälsat på. Ååh vad jag längtar!
Ibland får jag ont i magen när jag tänker på om jag aldrig slutar längta hem till ornunga. Jag trivs ju här i vb, väldigt mycket. Men ändå, så längtar jag bort, eller hem eller något. Efter min familj och att känna mig som hemma. Det är lite som när jag flyttade till Nässjö. Jag visste att jag bara skulle bo där i ett år, och sen komma hem igen. Så tänker min hjärna nu också, att jag ska flytta tillbaka. Men så är det inte den här gången. Nu har jag flyttat på riktigt. Jag borde väl växa upp eller något!
Rullgardinen.
När jag var yngre ville jag alltid sova med rullgardinen helt nerdragen. Det var mest på grund av att jag tyckte det var otäckt att kunna se ut i i mörkret. Eller ännu värre, att någon skulle kunna kika in på mig. Typ ett monster.
Men nu vågar jag sova med rullgardinen en bit uppe. Eftersom vi, som sagt, har källartrappan nedanför fönstret finns det ingen chans att någon skulle kunna trycka upp ansiktet i rutan. Och jag tycker det är så himla härligt att vakna av att det blir ljust. Solen går upp nästan rakt i mitt ansikte. Det 'är ett bra sätt att vakna på.
Ps. Nej, M har inget att säga till om om rullgardinen, eftersom det är jag som ligger närmast fönstret. Och M är ändå är för lat för att orka resa på sig och göra något åt det, om han han skulle vilja. Så allt är bra!
Like a razor, watta bitch it is.
Det finns nog minst tusen miljoner låtar som handlar om hur komplicerad kärlek kan vara.
Hur ont det gör, like a razor, watta bitch it is, no woman no cry, blind är kärleken.
För att inte tala om alla filmer och böcker som säger precis samma sak. Så varför blir man
så förvånad när kärlek är komplicerat?
Ändå så inbillar man sig och tror att det ska komma till något slags och så levde dom
lyckliga i alla sina dagar. När allt bara är fantastiskt bra och typ självklart. Hur vet man precis
exakt när den stunden kommer, isåfall? Jag antar att det inte är lika korvspad-klart som
i Snövit, när prinsen kommer och väcker henne med en kyss och sen tar med henne till slottet.
Antagligen inte.
Fast jag vet ju egentligen att det inte är sådär, att folk lever lyckliga i alla sina dagar.
Det finns väl dom som faktiskt lever tillsammans i alla sina dagar, men knappast
lyckliga i varendaste liten dag. Men ibland känns det så, som om varenda par i min
omgivning, i tidningarna, på facebook, överallt är så himla lyckliga och gulliga
mot varandra jämt. Fantastiskt bra och helt självklart.
Sånt här funderar jag på en lördagskväll. Jag har inga svar precis.
Februarisnö.
Imorse när jag vaknade låg det snö ute. Säkert inte bara hemma hos mig.
Snö i februari tycker jag alltid känns sådär, fast det är såklart bättre än snö
i mars och april. Men redan i februari är jag ganska trött på vinter. Även om
det blir fint och ljust med snö, så vill jag hellre ha jordiga leriga färger som gör att
det luktar sådär en aning av vår.
Men jag tror iallafall att det finns hopp om vår, för när jag var ute och gick
kvittrade några små fåglar. Och fåglarna borde väl veta, eller?
Kvällsfunderingar
Åh, den sköna känslan att komma hem efter en promenad från tåget i istidskyla. Efter en lång dag med föreläsningar. Och när man är ledig imorgon. Den känslan är skön.
Men nu när jag har fått i mig lite mat så blev jag plötsligt rastlös. Och så är jag sådär trött så att jag helst skulle vilja sova. Och det känns inte okej att bli sittandes vid teven hela kvällen från och med nu. Nej. Men göra någonting? Njae... Det tror jag inte jag orkar. Så nu funderar jag på om jag ska gå ut en promenad! Ja, det är askallt ute. Men jag kan ju ta på mig ordentliga kläder den här gången. Dubbla par långkalsonger. Det blir nog trevligt.
Livet är...
Och livet är inte heller tillräckligt långt för att skjuta upp
såna viktiga saker som fika till morgondagen.
Törnrosa, del 2.
Det här med att sova till nio får det bli ett slut med. Jag mår inte bra av det. Det värsta är ju att det lika gärna kunde vara mitt i natten när jag vaknar vid nio, så trött är jag. Jag tror jag bara blir tröttare när jag sover så länge. I veckan har jag ju gått upp vid sex, och det har gått bra. Och så himla mycket senare lägger jag mig inte på helgerna... Visst är det skönt att slippa vakna av väckarklockan, men nu i tentapluggveckan så kommer det faktiskt inte fungera alls. Så imorgon blir det att sätta klockan på halv åtta, så jag kan komma igång att plugga vid nio. Istället för att gå upp så dags.
Och det bästa är att desto tidigare man börjar plugga, desto fler pauser hinner det bli!
Och det bästa är att desto tidigare man börjar plugga, desto fler pauser hinner det bli!
Dagens fråga: Vad ska jag äta till frukost?
Vill inte gå och lägga mig.
Vilken ångest jag har för att gå och lägga mig. Och synd att jag är så trött att jag inte kommer orka vara vaken för alltid. Usch, ja visst är det väl förfärligt att man ska behöva ha ångest inför en ny dag. Man ska väl i allsin dar glädjas inför varenda morgondag.
Men inte ikväll inte. Nej, för nästan hela helgen måste jag nämligen plugga. Det får mest bli avbrott för matintag och lite motion däremellan. Fy usch. Jag hoppas att natten varar länge. Och om jag vaknade av mig själv klockan åtta imorgon, pigg som en mört, så vore det inte fel heller.
Dessutom sover jag ensam inatt. M är iväg på någon fotbollstränargrej tills imorgon eftermiddag.
Så därför har jag haft en väldigt skön kväll. Jag hör till dom som njuter av att vara själv en fredagskväll.
Inte för att M:s närvaro inte är önskvärd. Men ibland är det ju så förtvivlat skönt att få rå om sig själv
helt och hållet. Välja film helt och hållet själv. Duka upp soffbordet med diverse onyttigheter. Vara
lite sådär okvinnlig.
Aj. När jag precis kröp på golvet fram till dvd:n, för att sätta i en ny film, så kände jag
hur ont jag har i handlovarna efter dagens HLR-kurs med plastdockan miniAnne. Aj.
Jag får väl helt enkelt undvika att krypa på golvet tills det har gått över...
