Grejen är ju inte hur man tappar bort saker. Saker försvinner hela tiden, iallafall för mig. Jag kan hålla i fjärrkontrollen, eller mascaran, i ena sekunden och i nästa är den borta. Finns ingenstans, tills jag hittar den i diskstället eller i garderoben. Jag skulle vilja skylla på spöken (för det vore ju inte helt otroligt i en kyrka), men jag antar att det bara är jag som är tankspridd. Så, iallafall, grejen är inte hur man tappar bort saker, utan hur man hittar dom igen. För varje gång tycker jag att jag letar överallt, och sen finns fjärrkontrollen bara där helt plötsligt, mitt framför näsan!
   Jag har inte skrivit ett ord på över två månader. Sen jag lärde mig skriva när jag var sex och ett halvt år har jag skrivit i en dagbok. Om systrar som snor mitt godis, om hur kär jag är i den och han och bla bla. Jag har lådor och mappar i datorn fulla med mindre bra historier. Så kom jag hem efter ett år på en skrivarlinje, och slutar helt plötsligt skriva! Det närmaste skriva jag har komit är mina inköpslistor. Mild lättyoghurt, tomat, flytande margarin.    
   Det kanske bara inte fungerar när jag inte har någon att skriva för längre, eller om. Jag menar, när man är fjorton är livet så himla dramatiskt och jag skulle nog ha kunnat skriva tusenhundra sidor om min olyckliga förälskelse, hur korkade mina föräldrar är och hur hela livet är emot mig! Nu är det väl tvärtom. Livet är så väldigt normalt tråkigt vardagligt oromantiskt att inte ens ett dött föremål som en dagbok vill höra om det.
   Det var väl i veckan som min hjärna började bete sig konstigt. Tankarna lät inte som vanligt. När jag var ute och gick lät tankarna inte så här: jaha vilken väg ska jag gå idag höger eller vänster jo vänster blir det usch vad kallt det är gifta kvinnor med barn borde verkligen inte köra sådär fort nejmen hej vilken söt kissmiss! utan de lät lite mer såhär: Det var en gång en Lisa som skulle gå ut och gå en promenad en kylig förmiddag i september. Hon funderade på vilken väg hon skulle gå den här dagen, åt höger ellerr åt vänster? Efter en stunds funderande valde Lisa att svänga åt vänster, hon kände för grusvägar idag. I kurvan körde en bil förbi henne i hög hastighet och tvingade henne att gå ner mot diket. Kvinnan i bilen hejade glatt och Lisa besvarade hälsningen genom att höja handen ett par centimeter. Gifta kvinnor med barn borde verkligen inte köra sådär, tyckte hon. Nedanför hennes fötter i diket fick hon syn på en grå katt som satt och kikade upp på henne. Kissemissekiss, gullade hon. 

Så ja, alltså. Min slutsats är att jag för mitt psykes skull borde börja åtminstone med bloggen igen.