Jag har inte varit bra på att ta magbilder vecka för vecka. Kanske kommer jag ångra det sen, vad vet jag. Men det är nästan först nu som magen börjat synas, så det är inte för sent antar jag. MEN! Jag är defenitivt inte den sortens blivande mor som tar magbilder men mina händer formade som ett hjärta - eller ännu värre, knyter en sidenrosett runt magen. Jag skulle vilja säga usch, men jag gör inte det med respekt för mödrar som gör sånt.

 

Iallafall, nu var jag tvungen att ta en bild av mig själv i jobbets snygga gravidbyxor och skicka till systrarna. Magen börjar cirka nere på låren så jag har plats att växa! Snygg som tusan är jag. 

 

 

 

 

 

 

Det är inte alltid lätt att hänga med i livets svängar. Jag scrollade precis genom mina senaste blogginlägg och förstå min förvåning (och chock) när jag plötsligt fick syn på en ultraljudsbild av en bebis i min blogg! Varför i hela fridens namn har jag en ultraljudsbebis i min blogg?? 

 

Det tog säkert en sekund innan jag kom ihåg att jag har en bebis i min mage och det är den som syns i bild. Jovars, det är ju väldigt knäppt, så jag förstår att jag inte hängde med.

 

Dom senaste dagarna har dock magen växt en hel del, så nu kanske jag oftare blir påmind om att jag ska ha en bebis. Hoppas det, fr ju mer jag tänker på det desto konstigare är det!

 

Det blir en långhelg här i Ornunga. Egentligen hade jag tänkt ägna mig extralediga måndag med att vara hemma och baka saffranslängd och pepparkakor och adventspynta. Men så fick jag veta att vattnet ska vara avstängt hos oss från halv åtta på morgonen och resten av dagen. Inte som gjort för en trevlig och avkopplande pysseldag hemma, speciellt inte när jag måste kissa en gång i timmen. Nej, så det fick bli ändrade planer! Jag stannar i Ornunga imorgon också och har bakstuga här, det går ju lika bra det. Även om mitt eget hem säkert håller på att förfalla i händerna på M . . . 

 

. . . Men jag är lika glad för det, jag har ju novembersol och en nyvirkad mössa!

 

 

 

 Just den här lördagsmorgonen kände jag inget behov av att klaga på varken november och vinter . . . 

 

 

Dom bästa fredagskvällarna i höst har helt klart varit när jag är hemma i Ornunga, som nu. Det är liksom riktig ledighetskänsla när jag kommer hit, för Ornunga ligger mycket längre ifrån alla vardagsbekymmer och måsten. 

 

Fredagskvällen här innebär inte mycket mer än idol, popcorn, chips och två avsnitt AFV. Men ändå, kan inte tänka mig något skojigare. Dessutom ser jag alltid fram emot att lägga mig i min säng och läsa hur länge jag vill innan jag somnar och sen få sova ostört hela natten. Det är lyx varje gång. 

 

Morgondagen ser jag fram emot, för så ska jag på stickcafe. Som jag längtat! 

Idag var vi på ultraljud, och det gick bra! Bra är lika med att det fanns en bebis därinne, hjärtat slog och allt annat man kunde se på bebisen var precis som det skulle. Jag var faktiskt lite nervös innan, det verkar liksom för otroligt att det är en bebis i min mage. Knäppt! 

 

Bebisen hade växt en hel del sen förra gången, skåda:

 

Idag är det precis fem månader kvar tills bebisen kommer (om den vill komma på rätt dag förstås) och alltså tre månader tills jag får gå hem från jobbet.

 

Jag längtar efter båda händelserna förstås, men eftersom tre månader kommer fortare än fem månader så fokuserar jag på det. Jag föreställer mig att det kommer bli så himla skönt att få vara hemma! Men det vet jag förstås inte, det beror väl på hur man mår antar jag. Men om jag mår bra kommer jag nog ha jättekul! Sova ut varje morgon och göra skojiga saker. Hänga i Ornunga och köpa alla roliga bebisgrejer. 

 

Nejvars, jag är inte det minsta sugen på att jobba långhelg in this moment. Just nu är det så slitsamt på jobbet dessutom. Åh, jag bara drömmer mig framåt i tiden. 

Idag har jag tjuvstartat julen, det är precis på tiden. Jag har bakat saffransskorpor och lyssnat på/sjungit jullåtar och pyntat trapporna med enris. Häromdagen köpte jag dessutom hyacinter och en amaryllis! Jag kommer jobba så mycket fram till jul att jag känner mig tvungen att börja julmysa redan nu om jag ska hinna ordentligt! Usch, folk som aldrig tjuvstartar någonting måste ha jättetråkigt i livet. . . Och i november!

 

 

Jag har väntat på detta, och nu har det skett.

Jag är kissnödig hela tiden. Det är såklart drygt, men en krämpa jag absolut kan stå ut med. Jag saknar dock att bo i skogen, det vore så praktiskt nu när jag inte klarar av att gå en hel promenad utan att kissa. . . 

 

Jag har jobbat i helgen, och efter det är jag dödligt trött och utsliten. Sen klockan halv sex har jag suttit här i fåtöljen. Här har jag virkat, ätit knäckebröd, sovit, sett på Downtown Abbey, ätit godis. . . Jag, jag har inte precis någon anledning att gå upp härifrån. Jag kan göra allt här. Förutom kissa, då måste jag resa mig. 

 

Imorgon är jag tack och lov ledig. Då ska jag åka och klippa mig, hurra! Och kika i affärerna, om jag orkar. Jag kan ju inte bara bo här i fåtöljen. . . 

Hur svårt kan det vara att uppföra sig som en perfekt pojkvän och blivande fader mot sin gravida flickvän? M tycker det är jättesvårt. Han upplever att allt han gör blir fel i mina ögon och att han bara får skäll. Han tycker inte alls att det är en lätt uppgift att vara en perfekt pojkvän och blivande fader.

 

Hallå, men det är det? Jag begär inte mycket. Dom enda krav jag har på honom är att han alltid gör precis som jag säger, frågar mig om lov om precis allt innan han planerar något i sitt liv och sist men inte minst tycker att allt är himla oviktigt förutom jag. Om han gör precis detta skulle han aldrig få skäll!

 

Det verkar vara så typiskt män, särskilt M, att uppföra sig som det värsta offret. Bara massa snyft och gnäll. Åh vad jag tycker synd om dig, M - INTE!!!!

Om jag ville skratta eller gråta? Igår kväll kom jag hem efter jobbet, trött, hungrig och med huvudvärk. Självklart blev jag tvungen att spy så fort jag kom innanför dörren. När jag hade spytt färdigt kände jag mig tvungen att ta något att äta. Men orka fixa något avancerat klockan tio på kvällen, det fick bli att skåpäta! I skafferiet hittade jag en något ihopknycklad chipspåse och lycka, det var lite chips kvar på botten! Hurra! Jag stoppade glatt i mig även om chipsen kanske var lite åt det mjuka hållet. Typiskt M att inte äta upp ordentligt. 

 

När jag vände på påsen för att få tag i dom sista chipsen fick jag syn på några svarta grejer inuti påsen. Vad. I. Hela. Friden. Är. Det. Där. Jag tände taklampan och tittade närmre och såg att dom svarta grejerna hade vingar, ben och antenner. Jag hade ätit chips med insekter i. Jag knycklade ihop påsen igen och vräkte i den i soporna. Sen stod jag där på golvet och funderade på hur jag skulle reagera. Skulle jag gå in på toa och kräkas igen? Skratta? Gråta? Hyperventilera?

 

Jag bestämde mig för att ignorera händelsen och vara tacksam för att dom svarta grejerna faktskt hade ben och inte var musbajs. Självklart ringde jag M och skällde på honom för att han aldrig, aldrig kan lära sig att stänga grejer ordentligt med plastklämma. Och jag antar att samma människa kommer få ta en skurtrasa och skura skafferiet rent från insekter. . .