Jag är inte så värst glad, så jag måste klaga lite innan jag kan acceptera mitt öde. Jag är förkyld och har ont i precis hela huvudet. Näsan rinner som en vattenkran. Och jag ska jobba i helgen, hurra! Dessutom har M lämnat mig i detta ensam. Han har åkt till Falköping på något fotbollsfjant-grej som uppenbarligen är viktigare än jag. Och han ska sova där inatt! Jag lovar att han gör det bara för att han såg att jag tvättat sängkläderna idag - om han inte är hemma ikväll så kan jag inte tvinga honom att bädda sin sida av sängen. Åh, det är så lågt. En dröm-man hade godvilligt bäddat sängen och sen suttit bredvid mig i soffan snäll och tyst medan jag ser på Idol/Sexandthecity och varit så nöjd med att bara få vara i min närhet. Varför inte?

 

 

 

Jag har en väldigt ohemlig hemlig dröm. Att sova bredvid Jacob Black. Det trånar jag efter. Och inatt går den drömmen i uppfyllelse! Eller inte, men det verkar just nu osannolikt att jag nånsin ska komma närmare Jacob Black än hans överkropp tryckt på ett påslakan. Men jag tröstar mig med att drömmen säkert är härligare än verkligheten. Så är det ofta med män. Ni vet vad jag menar.

Mitt nya motto i livet: Man ska nöja sig med det man har och aldrig köpa nytt. 

Åtminstone när det gäller mobiltelefoner. För två-tre år sen när jag köpte min telefon var smartphones det allra coolaste. Men jag pluggade och ansåg mig inte ha råd med en sån. Åtminstone fanns det massor av saker jag prioriterade högre att lägga pengar på. Typ klänningar. Så fast expedit-killen i affären skrockade lite åt mitt telefonval så gick jag väldigt nöjd därifrån! Och jag har varit himla nöjd dom här åren, telefonen har haft allt jag behöver och inte krånglat. Så därför var det med sorg jag insåg att jag snart behöver köpa en ny. Displayen fick en spricka och abbonemanget skulle snart sluta gälla för mig (max 25). Jag drog ut på det så länge det gick, för hur tusan ska jag kunna välja en telefon av alla som finns? Alla människor jag frågar har sagt olika - en del älskar iphone och andra hatar dom och tycker samsung är bäst. Ångest rev och slet i mig. Men så var jag på elgiganten i ett annat ärende och känslan av att nej nu räcker det Lisa! flög ner i mig från taket. Nu jäklar! Så jag lät elgigant-killen bestämma vilken telefon jag skulle ha. (Jag sneglade längtansfullt mot stället med pensionärstelefoner - där fanns en rosa vikbar telefon. Åhh!) Och när telefonen jag bestämt mig inte fanns på lagret tog jag helt enkelt den som var snäppet nyare, för nu, den dagen skulle det ske! Så jag gick därifrån med en ny telefon, ett dyrt abbonemang och ett skyddsfodral på köpet (jag flörtade mig till det). När jag kom hem började problemen:

 

1. Mitt gamla simkort passade inte. Jag fick ringa telias kundtjänst och beställa ett nytt och lägga telefonen åt sidan så länge.

2. Skyddsfodralet jag fick med mig passade inte. Det passade den äldre modellen. Jag fick åka tillbaka och byta.

3. Det verkar vara något fel på telefonen. Den låser sig och det går inte trycka på några knappar. Man måste ta ut batteriet för att det ska funka igen. Däremellan stänger den av sig själv. Det går heller inte att sätta på den igen utan att ta ut batteriet och sätta tillbaka det igen. Nu är jag i Ornunga och har visat den för den mest tekniska personen jag känner, pappa, och han tror att det är något fel på telefonen. Skönt, jag trodde säkert det var fel på mig.

4. Jag ger upp den nya telefonen och får åka tillbaka till elgiganten och klaga på torsdag när jag är ledig igen. Jag tar fram min gamla telefon som jag klokt nog tog med mig. Kärt återseende. Jag pysslar in mitt nya simkort eftersom det gamla stängts av. När jag ska sätta på telefonen inser jag att jag glömt av den exakta ordningen avsiffrorna i min pinkod till telefonen eftersom jag skrivit den nya så många gånger det senaste dygnet. Jag ringer M som jag vill ska leta reda på koden hemma. Han är på väg till Göteborg och kommer inte hem förrän ikväll. Jag får överleva utan telefon hela dagen.

5. Medan jag skriver detta inser jag att jag har ju satt in mitt nya simkort i min gamla telefon. Som såklart har den nya pinkoden som jag skrivit 1000 gånger den senaste dagen. Alltså. Jag är en idiot och bör inte köpa nya saker. 

 

 

 

 

 

 Ungefär det bästa jag vet på söndagskvällarna är att se på naturfilm klockan 19.00. Det är så hemtrevligt. Visst är djuren bra, men min lycka beror mest på att jag älskar den manliga berättarrösten! Ååh!  Den rösten liksom lugnar ner hela mig. Hypnotiserar nästan. Jag har försökt googla på namnet för att få se hur den där mannen ser ut i verkligheten, men det har inte gett något resultat. Fast det kanske bara är bra, så slipper jag bli besviken om han inte ser ut som typ Colin Firth i Bridget Jones Dagbok. Aporna är ju söta i vilket fall.

 

Tamejtusan vad jag känner mig opepp. Jag känner mig lite oinspirerad i allmänhet sådär, men framför allt är jag opepp på att jobba i helgen. Dom senaste dagarna på avdelningen har varit pissjobbiga och jag bävar för att helgen ska bli likadan, med hälften så många personal. Jag blir utmattad i förtid. Tänk alla människor som har lycklig fredagskänsla just nu och ska vara lediga hela helgen. O ack vad besvärligt jag har det, jag kan inte tänka mig en enda människa som har det såhär besvärligt. Stackars stackars. 

 

I måndags trodde jag inte att jag skulle överleva att jobba sex dagar i rad. Men det gjorde jag inte! Fast igårkväll kändes det som jag skulle ha brutit ihop om jag skulle iväg och jobbat idag också. . . Jag njuter verkligen av att vara ledig i två dagar!

 

Idag ska jag först åka till maxi och hämta ut mitt paket med garn! Det finns alltså en aning om vad jag ska göra resten av helgen.

När jag är i Ornunga och solen skiner får jag äntligen inspiration att gå långa promenader, helst tre stycken om dagen. Och varför går det bara inte att pausa första veckan i oktober i några veckor? Hoppa över hela november istället, eller ännu hellre januari! Please!! Det var alltså en rolig promenad, jag gick bland åkrarna, genom skogen och förbi sjön. Extra skojigt var det när jag mötte Maja och Lotta på varsin hästrygg. Ett sånt följe brukar jag inte möta annars. Men jag hoppade snällt upp i skogen, det kändes tryggt. Jag tror aldrig mina systrar skulle förlåta sig själva om dom red ihjäl mig.