Mitt nya motto i livet: Man ska nöja sig med det man har och aldrig köpa nytt. 

Åtminstone när det gäller mobiltelefoner. För två-tre år sen när jag köpte min telefon var smartphones det allra coolaste. Men jag pluggade och ansåg mig inte ha råd med en sån. Åtminstone fanns det massor av saker jag prioriterade högre att lägga pengar på. Typ klänningar. Så fast expedit-killen i affären skrockade lite åt mitt telefonval så gick jag väldigt nöjd därifrån! Och jag har varit himla nöjd dom här åren, telefonen har haft allt jag behöver och inte krånglat. Så därför var det med sorg jag insåg att jag snart behöver köpa en ny. Displayen fick en spricka och abbonemanget skulle snart sluta gälla för mig (max 25). Jag drog ut på det så länge det gick, för hur tusan ska jag kunna välja en telefon av alla som finns? Alla människor jag frågar har sagt olika - en del älskar iphone och andra hatar dom och tycker samsung är bäst. Ångest rev och slet i mig. Men så var jag på elgiganten i ett annat ärende och känslan av att nej nu räcker det Lisa! flög ner i mig från taket. Nu jäklar! Så jag lät elgigant-killen bestämma vilken telefon jag skulle ha. (Jag sneglade längtansfullt mot stället med pensionärstelefoner - där fanns en rosa vikbar telefon. Åhh!) Och när telefonen jag bestämt mig inte fanns på lagret tog jag helt enkelt den som var snäppet nyare, för nu, den dagen skulle det ske! Så jag gick därifrån med en ny telefon, ett dyrt abbonemang och ett skyddsfodral på köpet (jag flörtade mig till det). När jag kom hem började problemen:

 

1. Mitt gamla simkort passade inte. Jag fick ringa telias kundtjänst och beställa ett nytt och lägga telefonen åt sidan så länge.

2. Skyddsfodralet jag fick med mig passade inte. Det passade den äldre modellen. Jag fick åka tillbaka och byta.

3. Det verkar vara något fel på telefonen. Den låser sig och det går inte trycka på några knappar. Man måste ta ut batteriet för att det ska funka igen. Däremellan stänger den av sig själv. Det går heller inte att sätta på den igen utan att ta ut batteriet och sätta tillbaka det igen. Nu är jag i Ornunga och har visat den för den mest tekniska personen jag känner, pappa, och han tror att det är något fel på telefonen. Skönt, jag trodde säkert det var fel på mig.

4. Jag ger upp den nya telefonen och får åka tillbaka till elgiganten och klaga på torsdag när jag är ledig igen. Jag tar fram min gamla telefon som jag klokt nog tog med mig. Kärt återseende. Jag pysslar in mitt nya simkort eftersom det gamla stängts av. När jag ska sätta på telefonen inser jag att jag glömt av den exakta ordningen avsiffrorna i min pinkod till telefonen eftersom jag skrivit den nya så många gånger det senaste dygnet. Jag ringer M som jag vill ska leta reda på koden hemma. Han är på väg till Göteborg och kommer inte hem förrän ikväll. Jag får överleva utan telefon hela dagen.

5. Medan jag skriver detta inser jag att jag har ju satt in mitt nya simkort i min gamla telefon. Som såklart har den nya pinkoden som jag skrivit 1000 gånger den senaste dagen. Alltså. Jag är en idiot och bör inte köpa nya saker.