Åh vilken underbar dag! Solen skiner och snön droppar och jag känner lite hopp om vår. Och hopp om livet! Jag vaknade tidigt, redan vid sju av att det var nästan ljust. Det kändes så himla härligt att gå upp så tidigt en vardagsmorgon när solen skiner, alldeles frivilligt. Jag hann både se på Lilla huset på prärien, äta frukost länge, städa och plugga lite innan jag gav mig av mot tåget vid elva. Den här gången gick jag i tid, sist fick jag springa nån slags hinderlöpning under bommarna vid stationen när tåget redan stod inne. Inte så farligt som det låter dock. Men nu hann jag sitta en en stund på stationen, höra på fågelkvitter och äta ett äpple oich njuta av att leva. Det var längesen jag hade en sån känsla. 

 

Oj vad trött jag är! Jag vet verkligen inte hur jag ska orka gå ner och hämta tvätten, eller hur jag ska orka resa på mig överhuvudtaget. Det blir spännande.

 

Men jag tycker att jag har rätt att vara lite trött. Idag hade vi sluttenta och det tog verkligen på krafterna.

Nervositet, ångrest och så använda sina hjärnceller på det. Tentan var uppdelad i två delar, läkemedelsräkning 

och omvårdnad (som betyder alla dom viktigaste kurserna vi haft). Sen på eftermiddagen hade vi studenträttning, dvs vi rättade varandras tentor. Det stod inga namn på tentorna, bara en kod. För att slippa vänta en vecka på resultatet så la alla ut resultatet på den tentan man rättat på facebook. Så nu råkar jag redan veta att jag fick godkänt på omvårdnadsdelen, hurra! Läkemedelsräkningen hade jag ett fel på, det visste jag redan. Och eftersom man måste ha alla rätt på den, så måste jag göra om den. Förargligt, men ingen stor grej i sammanhanget, bestämmer jag mig för! 

 

Ikväll skiter jag i allt plugg, men imorgon måste jag väl så smått börja

läsa till omentan på lördag. Men det ska jag faktiskt göra hemma i

ornunga. Jag hoppas att ny miljö ger mig lite ny pluggmotivation.

Och förhoppningsvis sällskap, sol, friskluft och kaffe!

Om drygt en vecka fyller jag år och nästa söndag ska jag ha födelsedagsfika för familjerna.Och sånt kräver ju förberedelser. Det är väldigt sällan som några andra än M och jag ser insidan av vårt hem. Och ja, en del saker fixar man ju gärna undan innan folk kommer, speciellt mammor och mormödrar. Dammtussar och spindelnät för att nämna några saker. Veckan som kommer är jag ganska upptagen, jag ska läsa till omtentan och så tänkte jag fara hem till ornunga ett par dagar. Få lite miljöombyte och hänga lite med syster maja som kommer hem från halmstad. Iallafall, eftersom jag har begränsat med tid i veckan så får jag sprida ut alla föreberedselser som bakning och städning.

 

Så idag slängde jag alla mina pluggböcker all världens väg och bakade hallongrottor. Det är

så himla mycket roligare att baka än plugga! 

 

 

Jag kan berätta att jag varken har motivation eller inspiration till att plugga mer. Jag är snart

beredd att strunta totalt i hur det går på sluttentan på måndag. 

Tentan igår kändes väl okej, men jag vågar inte hoppas nånting innan jag får

resultatet. Jag har ju upptäckt att när man tror att man har skrivit asbra, så kan det

innebära att det går rakt ut motsatta hållet. Och fastän det kändes okej igår, så 

gick man inte därifrån med samma befriande känsla som man brukar efter en tenta - 

att hur det än går så är det gjort för den här gången. Hurra, fira! Men nej way, 

jag har en vecka och två tentor kvar innan jag får känna så.

 

Tusan vilken skön dag det kommer bli. 

 

Gräs och hö i all ära, det är säkert jättenyttigt för hästarna.

Men själv plockar jag nog bort det här lilla oinbjudna strået

ur min sallad. . .

 

 

Att plugga till en tenta (tentor i mitt fall) kräver sitt fika, det har jag nog sagt förut. 

Så idag bakade jag äpplepaj! Jag sågon någon äta det häromdagen på teve eller var det var,

och jag blev så sugen. Och äpplepaj är ju nästan nyttigt!

Så jag bakade en med massa äpplen, massa kanel och massa smul. Och sen såklart

massor av vaniljsås!

 

Åh vad roligt förresten! I eftermiddags när jag satt med mormor på café i alingsås och fikade

(jo, jag tog en liten pluggpaus idag...) så ringde min telefon! Endast det var väl alltså ingen

riksnyhet, men det var en chef på en avdelning på alingsås lasarett som undrade om jag

ville komma på intervju! Klart korvspad jag ville! Det kändes så himla roligt och skönt,

jag hade nästan börjat få lite ångest över att gå jobblös i sommar. Okej, jag har inte fått

något jobb än, men nu finns det iallafall hopp! 

Jag köper väldigt sällan smink. Och när jag gör det köper jag samma produkter gång efter gång,

jag vet vad jag gillar. Jag är ju heller inte sån som lägger ner massor av tid på att sminka mig på

morgonen eller experimentarar dag från dag med olika färger. Jag har min rutin även där. 

Men idag gick jag crazy! Jag behövde köpa en ny concealer, och tänka sig, jag köpte ett nytt märke!

Och en ny ögonpenna blev det också, en brun.Okej, det var ingen lila ögonskugga, men åh vad roligt det kändes med nya grejer. Jag blev tvungen att testa det omedelbart när jag kom hem. Det är tillochmed så att jag känner för att använda det imorgon, fast jag bara ska vara hemma och plugga. Men det kanske går bättre att plugga om jag känner mig lite vacker. . . 

När man har för mycket att plugga och inte har tid att gå ut och andas

frisk luft och sol, så får man väl åtminstone öppna ett fönster. Jag kan ju inte

sitta härinne och bli blek, mattögd och tärd. 

 

Nu är det bara att plugga tills man blir blå i ansiktet, eller bryter ihop. Då kan jag ta en paus. 

Jag är himla glad att jag ha ett bord som jag kan reservera till alla mina pluggböcker och anteckningsblock. Tänk om jag hade varit tvungen att hålla till på köksbordet och därmed plocka undan inför varje måltid. Usch, det vill jag inte ens tänka på. 

 

Och sluttentan består i sig av två delar, alla kurserna + läkemedelsräkning. Det är lite svårt att veta vad man ska fokusera på. Läkemedelsräkningen är roligast, för då får man göra något, inte bara läsa och skriva, utan tänka!  Och så blir jag alltid så barnsligt glad när jag lyckas lösa ett tal. 

Jag försöker att inte tänka på hur tentorna kommer att gå (framför allt den i vetenskaplig metod) utan bara tänka på vägen dit. Jag fattar ungefär bara hälften av statistikdelen (sånt som standardavvikelse, z-värde och hypotesprövning) och det bådar ju sådär. Men det försöker jag som sagt inte att tänka på.. . 

 

Men nu är det kvällen och jag ska sluta plugga för idag, hurra!

Det finns nog minst tusen miljoner låtar som handlar om hur komplicerad kärlek kan vara. 

Hur ont det gör, like a razor, watta bitch it is, no woman no cry, blind är kärleken. 

För att inte tala om alla filmer och böcker som säger precis samma sak. Så varför blir man

så förvånad när kärlek är komplicerat? 

 

Ändå så inbillar man sig och tror att det ska komma till något slags och så levde dom

lyckliga i alla sina dagar. När allt bara är fantastiskt bra och typ självklart. Hur vet man precis

exakt när den stunden kommer, isåfall? Jag antar att det inte är lika korvspad-klart som

i Snövit, när prinsen kommer och väcker henne med en kyss och sen tar med henne till slottet.

Antagligen inte. 

 

Fast jag vet ju egentligen att det inte är sådär, att folk lever lyckliga i alla sina dagar.

Det finns väl dom som faktiskt lever tillsammans i alla sina dagar, men knappast 

lyckliga i varendaste liten dag. Men ibland känns det så, som om varenda par i min 

omgivning, i tidningarna, på facebook, överallt är så himla lyckliga och gulliga

mot varandra jämt. Fantastiskt bra och helt självklart. 

 

 

Sånt här funderar jag på en lördagskväll. Jag har inga svar precis.  

Jag har alltid tyckt att gulaschsoppa är så himla himla gott. Kanske för att jag trodde det hette "glass-soppa" när jag var liten. Och allt med glass är ju gott, tycker småbarn. Tänk att mamma och pappa inte provade att säga glass-broccoli eller glass-ärtor! Jag undrar om det hade fungerat?

 

Idag är jag vuxen och provade att laga gulaschsoppa själv! Häromdagen hittade jag ett enkelt recept i en Allas-tidning som jag vågade prova. Men så klart experimenterade jag lite. Till exempel bytte jag ut "bog av nöt" mot köttfärs istället, och hade i lite extra krydda. Och tusan vad gott det blev! Så gott att jag delar med mig av receptet, inklusive mina förbättringar.

 

 

Åh, idag när jag var i affären en sväng kunde jag inte låta bli

att köpa en godispåse. Och tusan vad god den här var, det

är nästan så jag hart lust att äta upp hela påsen. Det är så

himlahimlöa gott med surt godis!

Men den som spar hon har, har ju varit mitt motto,

när det gäller godis och sånt, typ hela livet.

 

 

 

Som om jag inte alls hade något att plugga, kom jag på iförmiddags att jag skulle

baka bröd och göra köttbullar att frysa in när jag kom hem. Så det gjorde jag.

För om jag kommer på något så ska jag göra det precis med en gång. Synd att

det aldrig gäller plugg. . . 

 

Iallafall, så nu har jag stått i brödångor och stekos i några timmar.

Det känns väldigt bra! Nu hoppas jag att jag har gjort tillräckligt

mycket annat för att orka koncentrera mig på skolan resten av

veckan.

 

Jag drömmer om sommaren. 

 

 

 

Klockan halv elva igårkväll blev jag på ett himla pysselhumör, Det blir jag ibland,

och då måste jag börja pyssla precis med en gång och hålla på tills jag blir klar.

Oavsett tid på dygnet! 

Jag är inte särskilt bra på att pyssla, ingen pysseldrottning det minsta som 

får allt dom gör perfekt snyggt med en gång(inbillar jag mig). Anledningen

till att jag pysslar så sällan är att det ofta krånglar till sig för mig, och det

har jag inte alltid tålamod med. Ack, en dålig egenskap...

 

Men iallafall, häromdagen när jag var på Clas Ohlson i ett annat ärende,

köpte jag såndär dekorarationstejp. Det var den jag blev så sugen att

pyssla med. Så jag fixade till en av mina ganska tråkiga, vita blomkrukor. 

Tejpen är verkligen jätterolig att greja med, för blir det fel är det bara att dra

bort tejpen och försöka igen. Man har flera chanser på sig att få det bra,

och det passar ju mig precis! 

 

Häromdagen kom jag plötsligt på att jag är verkligen måste läsa "Dagboken".

Jag har sett filmen några tusen gånger, men jag har ju inte läst boken. 

Men det ska jag göra nu! Eller ja, när jag har läst klart alla mina andra

böcker jag håller på med...

 

 

 

 

 

Och när jag har läst ut boken ska jag se om filmen

än gång till och dregla över Ryan Gosling. Såklart,

man ska unna sig här i livet.

 

 

Imorse när jag vaknade låg det snö ute. Säkert inte bara hemma hos mig. 

Snö i februari tycker jag alltid känns sådär, fast det är såklart bättre än snö

i mars och april. Men redan i februari är jag ganska trött på vinter. Även om

det blir fint och ljust med snö, så vill jag hellre ha jordiga leriga färger som gör att

det luktar sådär en aning av vår. 

Men jag tror iallafall att det finns hopp om vår, för när jag var ute och gick

kvittrade några små fåglar. Och fåglarna borde väl veta, eller?

 

Jag orkade göra en kladdkaka. Och tack gud för det, det var så himla gott!

Enda missräkningen var att grädden jag trodde ha mig, var en förpackning kvar sen december...

Men kladdkakan gick ner ändå!

Jag bakade efter Leilas recept, i "A piece of cake", det är riktigt himla gott. 

 

Och det finns inget som känns så bra, när man är i förtvivlans djup, som att slicka ren en 

bunke med kladdkakesmet. 

 

Jag har sjunkit i förtvivlans djup. Och dessutom är jag förbannad också. 

Att inte få godkänt på senaste tentan var det sista jag behövde just nu. 

Och det är så himla tråkigt när det ändå kändes som det gick bra, var bara

en fråga jag inte kunde. Men när det bara är sex jävla frågor på den förbannade

tentan så antar jag att en fråga gjorde skillnaden. 

 

Jag var redan tveksam till att åka på föreläsningen imorgon, eftersom

dagens var helt outhärdlig enligt min smak. Men nu står det klart

för mig att jag helt enkelt inte kan åka imorgon. Fy tusan vilken

tortyr att höra alla prata om tentan. Det skulle vara risk för att

jag klappar till folk eller bryter ihop i hysterisk gråt. 

 

Som höres är jag på fruktansvärt dåligt humör. 

Funderar på att baka en kladdkaka och smälla i mig,

det kanske skulle hjälpa. 

 

Men först ska jag gå en promenad och se hur det känns efteråt.

Jag antar att jag borde följa min egen filosofi som jag

beskrev i inlägget igår.

 

Eller jag kanske bara ska radera det?

 

Det bästa man kan göra är att gå ut en promenad. 

Det hjälper mot nästan allting, tycker jag. Ett slags 

universalmedel som man slipper svälja. 

För mig hjälper en promenad när jag är trött, ledsen,

stressad, arg, mordbenägen eller har ont i huvudet. 

Allting känns faktiskt bättre efteråt!

 

Varma kläder, sköna skor och musik i öronen är allt som jag behöver. 

 

Som idag, när jag var hemma vid sex, så tog det emot

att gå ut. Att sitta kvar vid teven var väldigt himla lockande,

men eftersom jag vet att det känns ännu skönare att sitta vid

teven efter att jag har varit ute, så släpade jag mig ut till sist. 

 

Jag förstår faktiskt inte folk som klarar av en hel dag utan att gå ut!

Det är en stor del av vad jag gillar med att gå ut och gå, att det är just utomhus.

Älskar utomhusluft. Den är så skön att andas efter en dag med inomhusluft. 

Och dessutom är det bara då jag kan tänka ordentligt. 

 

M är den fjantiga typen, som tror att man blir sjuk av att gå ut när det är kallt.

Jag tycker att jag överbevisar honom eftersom han är förkyld betydligt

oftare än jag. Och jag går ut även om det är 20 minusgrader, ett par långkalsonger

och en halsduk över munnen. Bli sjuk?

 

Det är nästan så att jag vill ge en duktighetsmedalj till mig själv!

 

 

Det är inte alltid det är så lätt att veta var jag ska sätta mig ... 

 

Det bästa med februari är att solen faktiskt märks igen. När jag satt på

verandan och fikade så sken solen rakt in på mig, varmt och härligt. 

Snart kanske alla mina pelargonior börjar leva igen. 

 

Suck, nu sitter jag här och är lite nere. Jag är själv hemma och vet inte alls vad jag ska hitta på.

Eftersom M är borta mestadelen av helgen, hade jag tänkt åka till Ornunga idag. Men så

fick dom magsjuka i huset, och det känns ju onödigt att åka dit och hämta. Fast just nu

känns det väl som att det hade jag gärna gjort för att slippa känna mig såhär

all by my self. 

 

Så nu är jag sådär rastlös. Det är svårt att komma på vad man

ska göra, när jag egentligen inte har lust till någonting. Och allt

tråkigt som städning och tvätt har jag redan gjort undan, eftersom

jag trodde att jag skulle åka idag. Suck vad bedrövligt!

 

Men som sagt, man kan alltid rengöra alla lister

med en tandborste om man har tråkigt

Mitt minne är inte var det var förut. Det är farligt. Förrom åren (när jag inte

var så gammal som 22 år och 11 månader) så behövde jag aldrig

vrida upp en äggklocka för att ha koll på matlagning och bakning.

Det måste jag nu. Den senaste tiden har jag annars börjat bränna pizza

och koka sönder spagetti. 

 

I eftermiddags gjorde jag knäckebröd igen. Det ska stå

inne i 70 minuter, men eftersom min äggklocka bara går

att vrida en timme, så behövde ju plåten stå inne ett 

tag till efter att klockan ringt. "Äsch", tänkte jag, "inte behöver jag

gå ända till köket för vrida upp klockan tio minuter till, det kommer jag ihåg".

Det gjorde jag inte. 

Nästan en timme senare går jag in till köket. "Vad är det som luktar?"

Satan! Just det, knäckebrödet.

 

Men jag måste säga att det blev förvånadsvärt gott ändå

för att ha stått inne så många minuter extra. Tur att ugnen bara

var på 150 grader. Det blev bara en liten aning smak av, ja, bränt. 

 

Jag har sån himla lust till att bara lägga ner allting vad plugg heter just nu. Hoppa av hela utbildningen, ge upp. Krypa ihop under täcket. Bli med barn och sedan få elva ungar på raken och sen ha fullt upp med annat, slippa bekymra mig om mig själv och mitt eget liv. Vad skönt.