Häromdagen var Hannah här och hälsade på, himla trevligt att äntligen få träffa en riktig människa. Och jag (Hehe Bertil) fick så fina presenter av Hannah och hennes mamma, em blöjtårta, kläder att växa i och det finaste stickade setet.

 

Fikastunder med vänner är något jag önskar mig mer av under 2021! 

För två veckor sen, på fredagen efter min födelsedag, åkte jag med Bertil till BVC för en ny vägning eftersom han inte har velat gå upp i vikt sen vi kom hem från BB. Efter nya råd om amning på onsdagen kände jag mig optimistisk inför vägningen, eftersom jag tyckte att Bertil ätit bättre dom två senaste dagarna och blivit piggare. Men han hade gått ner 200 gram till på två dagar och nu kände jag verkligen att något inte stämde. Som jag nog egentligen känt hela tiden, från att han gick ner så mycket efter förlossningen. Iallafall var det väldigt annorlunda jämfört med mina andra barn och jag kunde inte förstå varför det skulle vara skillnad. Visst, Bertil var inte så noga med mat oftare än var 4e timma, men viktnedgången kändes ändå orimlig.

 

Iallafall, BVC pratade med barnmottagningen som tyckte vi skulle låta en läkare på barnakuten på SÄS titta på honom. Så dit åkte vi och väl där visade det sig att Bertils värden var jättedåliga och tydde på svår njursvikt. Innan jag förstod vad som hände fick vi komma upp på ett rum på neonatal, en läkare bar själv upp honom i babyskyddet. Där uppe tog dom fler prover, satte nålar, gav dropp, gjorde ultraljud och jag förstod att något verkligen var fel och det skulle inte gå över snabbt. Vi fick inte åka hem samma kväll om man säger så.

 

Ganska snart ville dom skicka oss vidare till Göteborg för eventuell dialys osv, så vid åtta kom en ambulans med ett transportteam med läkare och sjuksköterska från neonatal. Jag som aldrig åkt ambulans innan, och jag kunde nästan njuta av färden, det var skönt att åka på en mörk motorväg och få stänga av hjärnan ett tag. Det gick inte ta in allt som hände.

 

Väl framme på barnintensiven grejade dom ännu mera, han fick slangar överallt, olika läkare undersökte, han fick mer läkemedel, nytt ultraljud, fler nålar. Till sist fick han ändå komma upp och amma, och sen fick jag låna familjerummet och sova en stund, Bertil var i goda händer.

 

 

På lördagen mådde Bertil bättre, proverna gick åt rätt håll. Han fick äta som han ville och fick lite tillägg i sonden. Det var ett himla meck att amma och byta blöja med alla slangar. Jag lyckades ändå ha ganska trevligt med personalen och det var fortfarande svårt att förstå vad som hände. Jag fick veta att ultraljudet visat att Bertils vänstra njure saknades och den högra såg inte helt normal ut.

 

Vi fick ett rum på Ronald McDonald och Magnus kom dit med grejer till mig (Jennifer hjälpte till att packa, tack och lov) och hälsade på Bertil förstås. Pga covid fick vi bara var en förälder där.

 

Äntligen fick jag träffa bebis Hjördis, Assars lillasyster som redan hunnit bli 6 veckor stor, precis en månad äldre än Bertil. I helgen var alla syskon och barn under mammas och pappas tak. Mysigt och svettigt med numera 5 stycken barn/barnbarn.