Det är tur (och lite förargligt) att Gerda varit sömnig idag och sovit som en gris, nästan tre timmar på raken i eftermiddags. Det var längesen hon gjorde det, som jag skrev igår. Iallafall, det var tur att hon sov bra eftersom jag själv har varit trött och vissen, till och med lite feber på det. Vet inte varför, har lite ont i ena bröstet så kanske ngn mjölkstockning? Hoppas inte! Fast samtidigt är det ju skönt om det inte är något som kan smitta.

 

Och det förargliga med att hon sov så bra, jo det var ju att jag inte utnyttjade dom timmarna till hundra procent precis. Jag tog faktiskt en tupplur medan hon sov, det har hänt typ aldrig sen hon föddes. 

 

Jaja. Nu har jag tagit alvedon igen och svettas skönt. Jag hoppas jag är pigg imorgon så vi kan åka till stan och kolla på möbler med mera.  

 

Idag har jag haft en ganska seg och tråkig lördag. Jag har egentligen inte ens haft tråkit, det har jag varit alldeles för trött för. Dagen började med att jag bara tänkte blä när jag såg att det snöade slask ute, fy så tråkigt. Dessutom hade jag ont i halsen och massa snor i bihålorna och jag befarade att jag skulle drabbas av något influensaliknande, trots att jag vaccinerat mig och ignorerade Ms närhetsbehov förra veckan när han var sjuk.

 

Lite nyttigheter fick jag gjort i förmiddags iallafall. Jag gjorde en ny sats granola och rensade ut bokhyllan på böcker jag lånat eller inte kommer läsa igen samt kurslitteratur. Det blev bra. Efter att jag tvingat ut mig själv på en stärkande promenad i rusket ställde jag mig och gjorde chokladbollar medan potatisvattnet kokade upp. Jag var hungrig och det var jättegott med chokladbollssmet. Åtminstone tills jag spydde upp den. Suck, jag får aldrig känna mig trygg från spyor. Från ingenstans började jag må illa. Jag får väl skärpa mig igen, äta mellanmål och inte laga mat hungrig. För om det var obehagligt att spy massor vecka 7-20 och sporadiskt vecka 20-30, så var det ännu obehagligare att spy nu i vecka 33 med en 2-kilos bebis i magen. Men jaja, nog om spyor för ett tag hoppas jag.

 

Resten av eftermiddagen låg jag i fåtöljen och tittade på Lilla huset på prärien och sov samtidigt. Trevligt. Det var min lördag hittills. Och ontet i halsen har iallafall försvunnit, hurra!

 

Idag är en sån där typisk januaridag som gör att jag inte gillar januari. Snö och plusgrader och allt blir slaskigt och disisgt. Snön ser mest trött ochs smutsig ut och snart blir det säkert kallt igen så att allt blir till isgator istället. Hur mycket jag än städar inne finns det alltid mer att göra och på teve är det skidor på flera kanaler. Det är jobbigt att ut och gå, för vinterskor och jackor gör mig så klumpig och tung. Usch!

 

Hejdå vinter och välkommen vår, tycker jag! 

Jag står fast vid att det INTE är svårt för M att göra mig glad och lycklig trots graviditetshormoner. Det är bara att göra som jag säger eller ber till punkt och pricka. Hur svårt? 

 

Väldigt svårt upenbarligen och jag tycker att M förtjänar vartenda fult namn han får, för han anstränger sig ingenting utan gör fruktansvärt okänsliga saker!

 

Fruktansvärd sak nummer ett: Jag ber honom köpa rökt lax. Först kommer han hem med en bit varmrökt lax, inte precis vad jag tänkt mig, men jag accepterar misstaget och suckar lite. Så idag, några dagar senare ber jag honom återigen köpa rökt lax. I SKIVOR, i ett platt paket där det står (kall)RÖKT LAX. Och han kommer hem med gravad lax. . . 

 

Fruktansvärd sak nummer två: Jag bad M köpa tandkräm och istället för att köpa det märket vi brukar köpa (zendium) så köper han sensodyne. Detta hände för ett par veckor sen, då suckade jag och accepterade. Idag ber jag honom köpa tandkräm igen och bokstaverar Z-E-N-D-I-U-M i sms:et Sen ringer han från affären och påstår att den inte finns i affären. Jag tror honom inte, men säger åt honom att för guds skull isåfall köpa sensodyne igen om nu min favorit absolut inte finns. Och hem kommer han med en tub Pepsodent!!!!!!!!!!

 

Såna här motgångar klarar jag inte av just nu. Båda dessa fruktansvärda händelser beror enbart på att han är nonchalant och inte tar mina känslor och hormoner på allvar. Om han bara hade ansträngt sig lite och läst ordentligt på förpackningarna och köpt det jag bett honom om, hade jag varit världens lyckligaste.

 

Nu är jag världens olyckligaste och mest hatfulla istället och M är ute och spelar dart. Att han bara kan leva med sig själv. 

 

 

En sån dag. Jag håller ju på som bäst med alla papper till försökringskassan för att få graviditetspenning och få gå hem två månader innan bebisen kommer. Bland annat ska jag skriva ihop en bilaga om hur mina arbetsdagar ser ut och beskriva vad som är tungt i mitt jobb. Efter idag tänker jag att det enklaste hade varit om jag haft en kamera på min axel det här arbetspasset, så hade jag lätt som en plätt sluppit besväret med att skriva! Ingen vettig försäkringsmänniska hade efter idag kunnat neka mig. Punkt. 

 

Nejvars, det här var inte den bästa dagen jag har haft på jobbet. Klockan tre var jag på väg att bryta ihop i tårar över datorn, och det är typ första gången på 2,5 år - på jobbet alltså. Det är därför troligt att det psykbrytet beror på graviditetshormoner - som inte pallar att inte få lunch eller för mycket stress. Iförsig var jag inte den enda som höll på att bryta ihop, det var helt enkelt en jobbig dag på jobbet när det mesta går piss.

 

Så ja, idag längtar jag verkligen efter februari och att få gå hem och lägga upp fötterna. Men andra, bra dagar på jobbet tycker jag det ska bli fasligt sorgligt, så det går säkert bra att bara låta tiden gå som den vill.

 

Nu jag jag iallafall hämtat mig efter en hel del sötsaker, mys i fåtöljen och lite frisk luft. Snart ska jag gosa ner mig i sängen och sova till imorgon!

Hur svårt kan det vara att uppföra sig som en perfekt pojkvän och blivande fader mot sin gravida flickvän? M tycker det är jättesvårt. Han upplever att allt han gör blir fel i mina ögon och att han bara får skäll. Han tycker inte alls att det är en lätt uppgift att vara en perfekt pojkvän och blivande fader.

 

Hallå, men det är det? Jag begär inte mycket. Dom enda krav jag har på honom är att han alltid gör precis som jag säger, frågar mig om lov om precis allt innan han planerar något i sitt liv och sist men inte minst tycker att allt är himla oviktigt förutom jag. Om han gör precis detta skulle han aldrig få skäll!

 

Det verkar vara så typiskt män, särskilt M, att uppföra sig som det värsta offret. Bara massa snyft och gnäll. Åh vad jag tycker synd om dig, M - INTE!!!!

Om jag ville skratta eller gråta? Igår kväll kom jag hem efter jobbet, trött, hungrig och med huvudvärk. Självklart blev jag tvungen att spy så fort jag kom innanför dörren. När jag hade spytt färdigt kände jag mig tvungen att ta något att äta. Men orka fixa något avancerat klockan tio på kvällen, det fick bli att skåpäta! I skafferiet hittade jag en något ihopknycklad chipspåse och lycka, det var lite chips kvar på botten! Hurra! Jag stoppade glatt i mig även om chipsen kanske var lite åt det mjuka hållet. Typiskt M att inte äta upp ordentligt. 

 

När jag vände på påsen för att få tag i dom sista chipsen fick jag syn på några svarta grejer inuti påsen. Vad. I. Hela. Friden. Är. Det. Där. Jag tände taklampan och tittade närmre och såg att dom svarta grejerna hade vingar, ben och antenner. Jag hade ätit chips med insekter i. Jag knycklade ihop påsen igen och vräkte i den i soporna. Sen stod jag där på golvet och funderade på hur jag skulle reagera. Skulle jag gå in på toa och kräkas igen? Skratta? Gråta? Hyperventilera?

 

Jag bestämde mig för att ignorera händelsen och vara tacksam för att dom svarta grejerna faktskt hade ben och inte var musbajs. Självklart ringde jag M och skällde på honom för att han aldrig, aldrig kan lära sig att stänga grejer ordentligt med plastklämma. Och jag antar att samma människa kommer få ta en skurtrasa och skura skafferiet rent från insekter. . . 

 

 

Jag. Är. Så. Trött. På. Att. Spy. 

Seriöst, jag köper symptom/krämpor som trötthet, humörsvängningar, halsbränna, foglossning och växande mage MEN jag köper inte att man ska spy varje dag i flera månader! Det finns liksom inget logiskt med det, varför? Vad är poängen och meningen? Att klaga över krämpor när man är på smällen och lycklig är säkert förbjudet, men kom igen, spyor måste man väl få gnälla på?

 

Jag trodde spyorna skulle gå över när jag slutade jobba natt, men icke. Dom fortsätter. Morgon och kväll, ibland mitt på dagen också. Det har brustit blodkärl i mitt ansikte, så våldsamt spyr jag. Jag spyr på jobbet, på promenaden och när jag parkerar bilen. 

 

Det enda sättet att överleva detta är att ta en dag i taget. Om jag hade vetat i vecka sju att jag fortfarande skulle spy tio veckor senare hade jag nog brutit ihop. Om jag skulle få veta nu att jag kommer spy om tio veckor också så skulle jag definitivt bryta ihop. . . Så, jag lever och spyr en dag i taget. Imorgon kan vara en bättre dag!

Åh, en pissdag. Dagen var redan piss när jag vaknade i ett tomt hus. Jag är arg på det mesta som existerar, men mest på M som jag för tretusenfyrahundratrettioandra gången dissar mig (anser jag) istället för fotbollen. Jäkla pissfotboll, hur kan något vara så förbannat viktigt? Mig, en verklig människa av kött och blod, kan man dissa men inte en himla fjantig plastleksak! Eller är äkta fotbollar gjorda i läder? Det vet jag inte, och strunt samma. Jag är förbannad ändå. För jag är inte bara viktigare än en plastleksak, jag är viktigare än alla idiotiska fotbollsspelare också, som M heller inte kan svika. Vem bryr sig om några fotbollsspelare i tonåren? Dom har väl annat att göra, som läxor, hjälpa sin mamma att laga mat eller meka på moppen och några har säkert ALLDELES SÄKERT en flickvän som sitter ALLDELES ENSAM OCH SVIKEN någonstans. 

 

Ja, jag är jävligt pissigt förbannad just nu. Det enda jag gör här är att städa, tvätta och laga mat. Jag skulle tusen gånger hellre åka till Ornunga varje helg (och varför bor vi inte där förresten?? Jo, för att JAG gav upp min dröm om att bo där för att M skulle få SIN dröm att bo här uppfylld. Det fick han, coh nu då?? JO HAN ÄR ALDRIG HEMMA!!!!) men det går ju inte, någon måste ju vara här och ta hand om hem och katter ibland. 

 

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Men nu har jag tagit ut en äpplepaj ur ugnen, så nu ska jag tröstäta och bli glad. Om M kommer få smaka när han kommer hem ikväll? Gissa svaret på det. .  .

 

 

Jag har inga problem med att sova på dagen efter att ja jobbat natt. Jag sover alldeles för gott och problemet är att ta sig upp och vakna! Det är verkligen inte lätt att vakna till när man går upp vid två-tre på eftermiddagen, jag fortsätter vara i en dvala resten av eftermiddagen och kvällen, tills jag antingen åker till jobbet igen eller gå och lägger mig. Jag har verkligen inga problem att gå och lägga mig klockan tio igen fast jag sovit på dagen. 

 

Däremot krävs det tusen ton viljestyrka från mig att först fixa mat (värma matlåda) och lite senare gå ut en promenad för att få frisk luft och hälsa. Åh, helst vill jag ju bara sitta i soffan och halvsova eller slå fjärrkontrollen i huvudet på mig själv. Fy usch vad det är hemskt!

 

Så nu räknar jag ner dagarna tills jag går tillbaka till dagpass och den normala tillvaron. . . . Och nu ikväll ska jag äta chips och dipp, det längtade jag sjukt mycket efter inatt! 

Åh, vilken besvikelse det blev ikväll. M och jag hade båda kommit på att vi var sugna på smörgåstårta ikväll (jag jobbar natt i helgen, så torsdag är lika med fredagskväll). Smårgåstårta med skaldjur, obs viktigt. Så M kommer hem med en liten gullig smörgåstårta med räkor på. Men åhh, man som han är hade han inte brytt sig om att läsa innehållsförteckningen. . . .Fyllningen bestod av råkos och gurkmajonäs! Åhå, blä. Vilken besvikelse. Ja, det var bara att pilla bort gurkan (gott till korv, men vad tusan gör den i smörgåstårta??) och låta den gå ner. Räkorna var ju iallafall goda. 

 

M tyckte inte heller den var god, men åt med frisk aptit iallafall - för tårtan hade iallafall varit billig! Men jag fick honom att heligt lova att läsa på innehållsförteckningen nästa gång. . . 

Idag gjorde jag det, jag badade! Det var hur härligt som helst, äntligen lite sommarkänslor. Visst var det huttrande att gå i, men när jag doppat mig var det perfekt!

 

Den här vackra utsikten hade jag inte när jag kom. Då satt det en barnfamilj, varav tre barn och cirka sju uppblåsbara badleksaker, precis intill vattnet. Dom faktiskt blockerade vattnet. Jag kan inte låta bli att tycka det är oartigt. Det är en liten "badplats" men jag tycker ändå man får sätta sig så att andra folk kan gå i vattnet. Särskilt idag när det faktiskt fanns gott om plats! Precis när jag tänkte gå i ändå och demonstrativt trampa någon på tårna eller huvudet så hörde jag mamman säga: nej nu är det dags att gå upp och åka hem! Aldrig har jag hört ljuvare ord. Det tog väl en sisådär kvart för dom att komma iväg efter det, men sen gick jag i och badade! Och njöt av ensamheten förstås. 

 

 

Hujeda mig vilken hemsk dag, jag har haft stark dödslängtan emellanåt (åtminstone: söv ner mig please!). Men jag får skylla mig själv, för igårkväll satt jag på jobbet och sa: jag har aldrig varit sjuk så att jag inte kunnat jobba på mina två år här. Jag är så fasligt frisk. Och ja, mina kollegor var typ imponerade av min hälsa. Men eftersom jag är vidskeplig så tillade jag: men usch, så får man inte säga, nu får jag säkert magsjuka imorgon. Peppar peppar ta i trä!

Det hjälpte inte, misstaget vad redan gjort. Eller så glömde jag ta i trä på riktigt. Imorse vaknade jag med huvudvärk, ovanlig trötthet och oförmåga att få i mig frukost. Jag tänkte att asch, det går väl över, men icke. Istället har jag spytt ut alla inälvor ungefär och legat i sängen och frossat. Jag gillar ju inte sjåpighet annars och har dåligt medlidande för småkrämpor, men magsjuka är verkligen en  nära-döden-upplevelse. Jag fick snällt erkänna mig besegrad och ringa och sjukanmäla mig - så hemskt! Men man kan ju inte gå omkring och spy på jobbet. 

 

Så jag har bott i sängen ända fram till efter klockan fyra, då jag vaknade och kände hopp om liv igen. Nu funderar jag på att gå ut och bara få en gnutta luft ochg sträcka lite på benen. Jag har idag upptäckt att jag gör alldeles rätt i att uppmuntra mina patienten att vara uppe så mycket som möjligt och inte ligga i sängen. För nu har jag ont precis överallt i kroppen och säkert liggsår. Sen ska jag riva ett äpple, sockra lite på och dricka mer cocacola. Min magsjukediet består nämligen av cocacola, rivet äpple och salta pinnar. M fick nästan en käftsmäll när han började prata om att köpa korv och mos till mig. 

 

Jaja, detta var lite gnäll och klagan från mig. 

Förstå vilken sorg när jag tänkte ta en lång promenad genom skogen och upptäckte att just den skogen har blivit stympad! Nerhuggen! Precis här gick en jättemysig stig som jag gillade att gå och nu är den bara puts väck i ett kalhygge. Det är extra sorgligt eftersom det är ont om skog (i jämförelse) här i Västra Bodarna och nu försvann ännu mer. Jag hoppas verkligen inte att det ska byggas fler hus, för här har jag ju planerat att bo i hundra år och det känns inte bra om skog försvinner och det kommer mer folk. Jag vet, jag borde flytta till Norrland. . . 

 

Det är väl typiskt. Tjoguåttende februari var en hoppfull vårdag, men första mars snöar det! Det sammanfattar nästan hur mpnaden brukar vara, 31 dagar av hopp och hopplöshet. . . 

Ilska, kräk, gråt!

 

Åh vad jag skulle vilja leva i en värld där ingen sport visas på teve. Helst inga finska nyheter heller, om vi nu bara pratar teve. Gärna inget på danska heller. 

 

Jag har försökt ha en trevlig ledig dag, men det är svårt i den här januari-stämningen som råder i mitt sinne. Träligt, smutsigt, tråkigt. Jag försökte muntra upp mig genom att baka en kladdkaka, men jag tyckte inte det var gott. Kanske åt jag för mycket smet. . . Tur är att jag inte är deppig på ett Bridget-Jones-bara-ligga-i-soffan-sätt, utan jag känner faktiskt för att röra på mig, springa och gå några mil helst. Och sen äta kladdkake-smet, förstås. 

 

 

(Ja, jag vet att barnen i Afrika har det värre än jag).

Jag sitter och tänker bitterheter. Som att

1. Det är halt ute och ändå får vi in massor av patienter som ramlat och brutit sig inomhus. 

2. Katten spyr på mattan och pricker in den vita randen istället för en av dom mörkrosa. Så onödigt.

 

Ja allså. Efter fredagskvällen och denna förmiddagen på jobbet har jag huvudvärk, det är inte så konstigt. Jag känner inte direkt att jag har en fritid just idag, utan jag rehabiliterar kan man säga. I soffan, med kolhydrater. Jo, jag ska gå en promenad och jag ska duscha, men sen nada mas ikväll. M är i Halmstad över natten, och tur är väl det, för jag tror inte det hade gått att ha en trevlig konversation med mig.

 

Tack, nu har jag klagat bort lite huvudvärk!

Suck, november som sagt. Det känns som att röra sig genom vatten ungefär. Trögt och segt. Kanske att jag känner mig nästan åttio år äldre också. Att gå upp fem på morgonen känns fruktansvärt och resa sig från sittande typ outhärdligt. Jag borde vinna förstapris i fejkade leenden idag på jobbet. Jag är för artig för att dela med mig av mitt tråkiga humör.

 

Vad göra? Jo, njuta av att med gott samvete slappa i soffan! Jag grät nästan när jag tvingade ut mig på en springtur, men ack vilken skön känsla att trött och mosig sjunka ner i fåtöljen sen. Jag skulle gärna äta upp min godispåse, men det kan väl inte vara lördag varje dag antar jag. Istället ska jag se på gårdagens avsnitt av Historieätarna och kanske virka något. Äsch, någon godisbit blir det kanske. . .

Jag är inte så värst glad, så jag måste klaga lite innan jag kan acceptera mitt öde. Jag är förkyld och har ont i precis hela huvudet. Näsan rinner som en vattenkran. Och jag ska jobba i helgen, hurra! Dessutom har M lämnat mig i detta ensam. Han har åkt till Falköping på något fotbollsfjant-grej som uppenbarligen är viktigare än jag. Och han ska sova där inatt! Jag lovar att han gör det bara för att han såg att jag tvättat sängkläderna idag - om han inte är hemma ikväll så kan jag inte tvinga honom att bädda sin sida av sängen. Åh, det är så lågt. En dröm-man hade godvilligt bäddat sängen och sen suttit bredvid mig i soffan snäll och tyst medan jag ser på Idol/Sexandthecity och varit så nöjd med att bara få vara i min närhet. Varför inte?

 

 

Mitt nya motto i livet: Man ska nöja sig med det man har och aldrig köpa nytt. 

Åtminstone när det gäller mobiltelefoner. För två-tre år sen när jag köpte min telefon var smartphones det allra coolaste. Men jag pluggade och ansåg mig inte ha råd med en sån. Åtminstone fanns det massor av saker jag prioriterade högre att lägga pengar på. Typ klänningar. Så fast expedit-killen i affären skrockade lite åt mitt telefonval så gick jag väldigt nöjd därifrån! Och jag har varit himla nöjd dom här åren, telefonen har haft allt jag behöver och inte krånglat. Så därför var det med sorg jag insåg att jag snart behöver köpa en ny. Displayen fick en spricka och abbonemanget skulle snart sluta gälla för mig (max 25). Jag drog ut på det så länge det gick, för hur tusan ska jag kunna välja en telefon av alla som finns? Alla människor jag frågar har sagt olika - en del älskar iphone och andra hatar dom och tycker samsung är bäst. Ångest rev och slet i mig. Men så var jag på elgiganten i ett annat ärende och känslan av att nej nu räcker det Lisa! flög ner i mig från taket. Nu jäklar! Så jag lät elgigant-killen bestämma vilken telefon jag skulle ha. (Jag sneglade längtansfullt mot stället med pensionärstelefoner - där fanns en rosa vikbar telefon. Åhh!) Och när telefonen jag bestämt mig inte fanns på lagret tog jag helt enkelt den som var snäppet nyare, för nu, den dagen skulle det ske! Så jag gick därifrån med en ny telefon, ett dyrt abbonemang och ett skyddsfodral på köpet (jag flörtade mig till det). När jag kom hem började problemen:

 

1. Mitt gamla simkort passade inte. Jag fick ringa telias kundtjänst och beställa ett nytt och lägga telefonen åt sidan så länge.

2. Skyddsfodralet jag fick med mig passade inte. Det passade den äldre modellen. Jag fick åka tillbaka och byta.

3. Det verkar vara något fel på telefonen. Den låser sig och det går inte trycka på några knappar. Man måste ta ut batteriet för att det ska funka igen. Däremellan stänger den av sig själv. Det går heller inte att sätta på den igen utan att ta ut batteriet och sätta tillbaka det igen. Nu är jag i Ornunga och har visat den för den mest tekniska personen jag känner, pappa, och han tror att det är något fel på telefonen. Skönt, jag trodde säkert det var fel på mig.

4. Jag ger upp den nya telefonen och får åka tillbaka till elgiganten och klaga på torsdag när jag är ledig igen. Jag tar fram min gamla telefon som jag klokt nog tog med mig. Kärt återseende. Jag pysslar in mitt nya simkort eftersom det gamla stängts av. När jag ska sätta på telefonen inser jag att jag glömt av den exakta ordningen avsiffrorna i min pinkod till telefonen eftersom jag skrivit den nya så många gånger det senaste dygnet. Jag ringer M som jag vill ska leta reda på koden hemma. Han är på väg till Göteborg och kommer inte hem förrän ikväll. Jag får överleva utan telefon hela dagen.

5. Medan jag skriver detta inser jag att jag har ju satt in mitt nya simkort i min gamla telefon. Som såklart har den nya pinkoden som jag skrivit 1000 gånger den senaste dagen. Alltså. Jag är en idiot och bör inte köpa nya saker.