Den här klädhögen är faktiskt strörre än det ser ut på bild. Och jag är så sugen på att ta hela högen och slänga den i soptunnan. Det skulle kännas så skönt för min arga klump i magen. 

 

 

Visst låter det som en titel på en gammal film från fyrtiotalet typ? Och faktiskt önskade jag mig tillbaka till typ fyrtiotalet en stund där när jag försökte få upp mitt förfrysta billås. Typ, snälla herre, kom och rädda mig! Jag är en damsel in distress! Eller så kanske jag allra helst skulle förflytta mig till artonhundratalet, då var ju inte ens bilar uppfunna. Häst och vagn låter väldans pålitligt.

 

Imorse åkte jag från Ornunga med mamma när hon skulle till jobbet. Hon släppte va mig vid pendelstationen och jag travade glatt fram till min parkerade bil. Som inte gick att låsa upp. Jag stönade lite, men tog det lugnt. Tog mitt pick och pack och gick till Hemköp, handlade några grejer jag behövde. Fråga killen i kassan, men dom hade ingen sån spray man sprutar i frusna lås. Så jag köpte en tändare istället. Jag försökte att värma upp nyckelt med den och tina upp låset inifrån, men det fungerade inte. En bra stund kämpade jag, lipade lite och ringde och klagade för pappa. Som inte kunde hjälpa mig så mycket via telefon, förstås. I desperation gick jag vidare till Pressbyron, tänkte att dom kanske hade någon låsspray. Det hade dom inte, men den här killen rekommenderade att hälla varmt vatten i låset. Så jag fick med mig en pappersmugg med vartm vatten. Började hälla. Det fungerade inte. Jag svor, bad till gud, lipade, slog på bilen, hällde mer vatten. Bestämde mig nästan för att ge upp, tittade på klockan och såg att jag skulle hinna med nästa tåg till vb. Precis när jag bestämt mig för att ge upp och ta tåget, DÅ går låset upp! Åh, vilken underbra känsla! Då hade jag stått på parkeringen i över en timme och var nästan alldeles förfrusen. Jag har aldrig njutit så av en bilfärd hem. 

Jag bev lite lyrisk när jag kom till Ornunga idag och såg att der var snö här och där. Vad mysigt! tänkte jag.

 

 

Nu har jag bestämt att det ska bli jul. Idag köpte jag den första julklappen i stan och när jag kom hem satte jag igång och bakade saffranslängder med mandelmassa och gjorde en sats snickers samtidigt. Sökte på "julsånger" på spotify och pyntade med rosetter i mina små tjuv-start-julgranar. Fyllt godisburken på soffbordet med skumtomtar. Nu är det jul i mitt hus.

 

 

 

 

 Idag bestämde jag mig för att det är dags att börja julen lite grann. Pynta och sådär, För tiden går fort, innan man vet ordet av är det tråk-januari och allt det mysiga är slut. Så nu ska jag börja julen tididgt! Jag började med att köpa några hyacinter som jag planterade om. Jag älskar hyacinter och nu tänker jag ha det ända fram till jul och en bra bit efter det också! Tack och lov i himlen är jag inte allergisk, och stackars folk som ör det gör bäst i att använda en klädnypa om näsan när dom besöker mig. . . 

 

En solskensdag bland allt regn och grått och jag råkar faktiskt vara ledig. För att jag jobbar i helgen då.

Jag har inte så värst lust att jobba i helgen, vill hellre åka på kalas och se på downtown abbey och på söndag kanske åka hem och äta tårta på farsdag. Men vad vore livet utan att drömma om det man vill göra. . . ?

Men idag är jag ledig iallafall, och efter att ha gått en lång promenad i solen ska jag bara slänga upp fötterna och läsa några mil i mina böcker och lyssna på Johnny Cash i bakgrunden. Det har jag längtat efter. 

 

 

Det har kanske med årstiden att göra, kanske ganska säkert. Sova är ju liksom inte min favoritsyssla annars. Men nu! Åh, det är så skönt att sova. När klockan ringer strax efter fem på morgonen, så önskar jag att jag hade ett liv där jag bara fick sova. Typ vara prinsessa eller arbetslös. Om jag bara fick fortsätta sova lite till så skulle jag vara lyckligast. Men än så länge måste jag släpa mig upp där efter fem. Det är så himla segt, jag måste tända alla lampor och sätta på radion medan alla livets små problem känns faktiskt livshotande. Njae, mitt morgonhumör är inte världens bästa.

 

Men när jag ätit frukost känns livet lite lättare och när jag kommit till jobbet så känns det helt okej. En ny dag känns genomförbar och jag slutar gråta inombords över att inte få sova. Det finns roligare saker än att sova. Kanske. Något. . . 

 

Imorgon är jag ledig och jag ser väldigt mycket fram emot att sova. Jag funderar på att sätta klockan bara för att vakna och njuta av att somna om. Men där kommer jag nog att fundera igen . . . 

Mina pelagornior har börjat gå i vintervila och jag stoppar undan dom i ett undanskymt hörn tills det blir vår igen. Men några av mina blommor har växt så mycket och konstigt att jag är tvungen att klippa ner dom och göra nya sticklingar. Såna här rangliga saker är lite svårt att ha stående någonstans. 

 

 

Idag har jag fått nya skor! Ja, fått faktiskt. Jag lämnade in mina gamla skor på reklamation och fick välja ett par nya! Detta är alltså jobbskor, inte finskor. Så ni vet. Jag tillhör inte dom som går omkring i sandaler till vardags, trots att jag är tantig på mpnga andra vis. Men förståndiga skor krävs när man jobbar som jag. Iallafall, mina gamla jobbskor var nog finare (röda och mer feminima), men dessa duger också. Grejen med mina gamla skor var att dom gick sönder redan en månad efter att jag köpte dom i början av sommaren. Två gånger lagade dom skorna åt mig, men när lagningen släppte nu igen så fick jag äntligen ett par nya. Kanske att det kommer kännas lite roligare att gå till jobbet imorgon.

Det är bara ungefär en och en halv månad sen jag var nere vid sjön och badade. Det kunde jag inte riktigt fatta idag. Det blåste som tusan och tanken på att jag nånsin stått här nere i bara mässingen får ju en att rysa. Höst var det här!

 

Dessa dagar jobbar jag hellre. Det är dystert ute, och det är dystert inne. Man säger att det är så viktigt för hälsan att kunna släppa alla tankar på jobbet när man kommer hem, men jag njuter istället av att glömma allt annat när jag är på jobbet. Livet kan kännas hur tungt som helst, men när jag har bytt om till scrubs och tar hissen upp till avdelningen är jag bara, som min namnskylt säger, Lisa - Sjuksköterska och jag kan vara hur glad och trevlig som helst. Jag har händerna sysselsatta med att dela mediciner och blanda antibiotika och hjärnan är upptagen med att vara pedagogisk och tålmodig med patienter. Jag behöver inte ha tid att tänka på något annat. 

 

Om en stund ska jag åka för att jobba söndagskväll. 

 

 

Den här årstiden gör det inte precis lätt att vara pigg och göra något vettigt efter jobbet.

Klockan är inte ens sex, och min önskan är i första hand att gå och lägga mig och sova. I andra hand vill jag bara sitta i fåtöljen och se dvd. Men det känns lite deppigt när klockan bara är barnet. Jag borde göra något, börja pyssla med något kreativt eller nyttigt här hemma och få ut något mer av dagen än bara stirra på teven. Som att möblera om, baka en kaka, tvätta eller göra en tavla.