Jag skulle nog vilja stanna tiden ett tag just nu när snöbollsbusken blommar, för den är så himla fin. Speciellt när solen skiner, såklart.

 

 

 

I förmiddags var jag hos veterinären med Nisse för att få något mot hans kliande öron. Något kliar så mycket att han fått ett sår bakom ena örat. Så därför bar det iväg till djurdoktorn! Nisse tyckte det var lagom roligt att åka bil. Ganska bedrövligt hemskt. Han ylade ynkligt och tittade på mig mer hjärtekrossande blick, typ: hur kan du göra såhär mot mig, matte? Jag fick lite ont i hjärtat, men han kan ju inte klia sönder sig. Iallfall, diagnosen blev en salig blandning av öronskabb, svamp och bakterier. Stackars Nisse, han gillade inte när dom topsade honom i öronen! Och nu vankas det örontvättning och droppar två gånger om dagen i några dagar. Jag vet inte vem som tycker det är jobbigast, jag eller Nisse. . . 

 

Idag har jag haft premiär nere vid sjön. Något bad blev det tyvärr inte, dels för att det inte var sådär badvarmt och dels för att det satt massa tanter en bit bort. Jag kanske är fånig, men första doppet tar jag helst i ensamhet. Så jag kan stå där i vattnet och sjåpa mig en stund. En annan dag!

 

Härliga söndag! Jag är hemma i Ornunga för att fira morsdag och pappas födelsedag. Fast det gjordes redan igår, så idag har jag mest solat på underbara verandan! Åh, vad jag saknar den. Bättre kan man inte har det, speciellt inte när det fanns tårta kvar sen igår. . . 

 

 

Det här var en skojig grej! Jag har sett Dr Quinn ganska många gånger sen jag fick dom på dvd, med idag var första gången jag la märke till en konstig svensk översättning i säsong två. Dr Quinn - Lilla doktorn på prärien. What the fuck tänker jag ungefär, för ett; behöver Dr Quinn ens ensån dum svensk översättning för att förstås? två; seriens huvudhistoria är inte om en liten doktor, utan om en kvinnlig och tre; serien utspelar sig inte på prärien, utan i Colorado och där verkar finnas mest skog och berg. Så det är ju faktiskt ganska skojigt. Kanske trodde tevefolket att fler svenskar skulle se programmet om det lät lite som Lilla huset på prärien? Någon sån tanke måste ju ha funnits för att komma på något så dumt. 

  

 

Om det är något jag kommer ihåg från sjuksköterskeutbildningen så är det föreläsningarna om stress och ohälsa i dagens samhälle och hur det påverkar oss människor som 2014 är precis likadana som för många hundratusen år sen. Hundratusen år låter väldigt mycket, men det är det uppenbarligen inte när man tänker på evolution. Tänk hur många miljoner år dinosaurierna levde, då känner man sig ganska fjantig som människa. . . Så vi är alltså stenåldersmänniskor som lever 2014 och våra hjärnor och kroppar är fortfarande anpassade till stenålderslivet. Inte till datorspelande, stillasittande eller chokladpudding. 

 

Så jag tänker ibland, om vissa saker, hur skulle stenåldersmänniskan gjort? (Det gäller inte när det gäller frågan om att äta choklad), men typ: Skulle stenåldersmänniskan springa en mil om dagen till ingen nytta? Svar nej, stenåldersmänniskan springer när hon måste, vid fara. Det kanske är rimligt och hälsosamt att fejka fara (björnar, mammutar, farliga män?) och springa några kilometer i veckan. Jag tror inte det är särskilt hälsosamt att överdriva mer, speciellt inte i vår asfalterade värld (asfalt fanns inte på stenåldern). Det blir aj för knäna och andra kroppsdelar. 

 

Idag sprang jag nog för första gången som en stenåldersmänniska. Tyvärr sprang jag på asfalt, men det var för fara för mitt liv. Jag hade kommit en bit på min promenad när det började åska. Det blev mörkt och domedagskänsla och det blixtrade och brakade. Jag längtade hem och för att komma fram fortare började jag springa. Jag är inte rädd för åska, men när det blixtrade blev jag ganska livrädd och jag orkade springa mycket längre än jag brukar. Det var mer intressant, liksom, av rädsla. När det dessutom började regna kände jag mig verkligen stenålders! 

 

När jag kom fram till huset stannade jag och tänkte på hur härligt det är med sommarregn egentligen. Det luktar gott när det åskar och våta syréner. Men sen skyndade jag mig in. För det vore lite förargligt att bli träffad av blixten och dö när man står på sitt egna hems tröskel. Speciellt efter att ha stenålderssprungit säkert två hela kilometer. . . 

 

 

Tidigare i förmiddags tog jag bilen en bit och gick en promenad i skogen i västra bodarna. Det kände jag för. När jag gick på en stig som går genom en skog av tät björksly på båda sidorna hörde jag ett knakande och brakande utan dess like. Bara några meter bort. Gud hjälpe, nu kommer det en älg! tänkte jag och tvärstannade på stigen. Som jag har lärt mig stampade jag i marken och började hosta högljutt för att tala om för älgen att här är jag och skrämma bort den. Men så hör jag ett ljud, ett mänskligt ljud och jag vågar ta några steg framåt. Där står en cyklist (ja, med cykel) och kikar fram mellan björklöven. Uppenbarligen håller hon på att parkera sin cykel där. Oj, sa jag, jag trodde du var ett djur. Jag tänkte att nu kommer det en älg rakt på mig! Cyklisten skrattade bara och sa att jag inte behövde vara rädd för älgar, att det bara var hon som skulle ta en paus och jag fortsatte gå. Lite bortgjordt. En älg liksom? Mycket mer troligt att det var ett rådjur som brakade om det var något djur. Faktiskt mer troligt än en cyklist, för rådjur finns det många här. Men älgar finns det inte gott om, för Ms pappa sagt att han har sett typ två älgar i VB under hela sin livstid här. Och skogen jag gick i ligger mellan järnvägen och E20, hur trivsamt är det för en älg?

 

Jag fortsatte min skogspromenad, vek inte av på grusvägen utan fortsatte in på ännu en skogsstig som går genom en trollskogs-liknande skog med granar, döda träd, mossa och sånt. Fåglarna kvittrade, allt var härligt. Jag har precis kommit ut ur trollskogen när jag igen hör brakande och knakande. Jag ser mig omkring och ungefär 20 meter ifrån mig kommer två (TVÅ!!) stora älgar springande. Jag tror jag ser i syne, men det var inga cyklister den här gången, utan precis riktiga älgar. Två! Jag reagerar instinktivt när älgarna stannar upp, jag hoppar in bakom närmaste tall och kramar mina armar hårt om det. Ber till gud och ber till älgarna att dom ska försvinna och inte springa på mig. Snälla försvinn! ropar jag. Och så småningom  fortsätter älgarna springa och jag vågar andas ut. Älgärna springer in i trollskogen, och om jag fortfarande gått på stigen därigenom lovar jag att jag hade blivit påsprungen och kanske nersparkad! 

 

Det var nästan för skakande för att vara sant, tycker jag. Jag som precis släppt min rädsla för älgar med tron att dom oftare är cyklister. Och att dom inte trivs i västra bodarna. Jag antar att dessa två älgar måste vara samma som Ms pappa har sett under hela sin livstid här.Två långlivade såna. Det måste det vara, snälla!

 

 

 

Jag känner mig ännu mer bitter den här sidan helgen över att jag inte fick mitt garn i fredags. Jag har varit ensam större delen av helgen och det har regnat idag, alltså lika med att jag har tillbringat en hel del tid framför teven. Jag har till och med börjat se om Dr Quinn. Tänk om jag fått mitt garn, då hade jag nog hunnit halvvägs på filten vid det här laget. Åh, bitterhet!

 

Så ja, det har varit en lugn helg so to speak. Skönt. Men ingen sån som ger en massor avpositiv energi till en sexdagars-jobb-vecka. Blä. Jag ska ta en chokladboll snart så kanske det blir typ bättre. . . 

Jag har köpt en symaskin! Åhh, det är så himla roligt! En riktig symaskin! Jag har till och med köpt den i en riktig symaskinaffär av en gullig farbror. Just nu tänker jag inte tänka på hur mycket huvudvärk den kommer att ge mig - jag brukar ha otur när jag syr. Förutom att jag inte är så bra på det också , men det hoppas jag löser sig med tiden. Den här apparaten har jag tänkt ska hålla länge (fem års garanti borde väl garantera något?) och jag tänker att jag ska laga kläder på den, sy gardiner och kuddöverdrag, kanske barnkläder och såklart ska jag ha den som prydnad också. Åh, en symaskin! 

 

 

Det är liksom bäst innan det slår ut, för sen går det så fort över.

 

Idag blev det en shoppingdag i Alingsås. Det blir sällantid för shopping nu för tiden. Man skulle kunna tro att det blir billigare, men det är nog tvärtom. För när jag väl kommer till stan så håller jag inte så hårt i plånboken - det blir ju så sällan, tänker jag! Så det försvinner lätt en del pengar på några timmar. Och idag gick pengarna dessutom till ett frisörbesök, present till pappa och en annan fin sak som jag visar senare, för det finns mycket att säga om den saken!

 

Iallafall, dagens shopping går i rosa. På Stadiums outlet köpte jag rosa sortbehå, linne och tröja. Du kör rosa all in sa expiditen till och med. Jajjamensan, pink it is. Det blev också en rosa blus och rosa rosor. Jag är tillfredsställd när det gäller rosa.

 

 

Såhär söt kan jag få vara när jag bakar hemma  i Ornunga, för där finns detta fina förkläde! Jag hade nästan kunnat ha det som klänning, typ ärligt. Annars är jag ganska dålig på att ha förkläde på mig när jag grejar i köket. Fast det är jättepraktiskt, så orkar jag liksom inte ta på mig det. Jag smutsar ner mina kläder istället. Men jag har ju inget såhär fint hemma förstås. 

 

 

Titta. Det är faktiskt en kanin under all päls. Det är syster Lottas kanin och den heter Lova. En sån kanin vill jag också ha tack! Så gosigt så! Den liknar lite grann en golvmopp där den skuttar runt på golvet. Hiskeligt söt. 

 

I fredags fyllde syster Lotta 20 år och idag var det födelsedagskalas! Lotta hade beställt födelsedagsbrunch istället för traditionell middag eller saft och tårta. Det var sjukt gott med brunch! Även om det nog krävde mer arbete och förberedelser, tyckte mamma som fick äran att handla maten. Och jag bakade två cheesecakes igåreftermiddag, alla fick snällt hjälpa till. För kolla menyn: Pizzamuffins, scones, kex och ost, äggröra, bacon, korv, rökt lax, juice, smoothie, melonsallad och fruktfat. Ååh så gott! Det ska jag beställa på min 25-årsdag också. Om jag vinner pengar så kanske det kan bli på hotell så jag eller någon annan slipper stå i köket. Bra present?

 

Idag var mina syskon och jag ute klockan tio och kollade när våran farbror släppte ut sina kossor. Det är så skojigt. Kossorna ser så glada ut och det är vansinnigt festligt att se dom försöka springa efter att stått i lagårn i över ett halvår. Det var stelt värre! Kossor är väldigt lustiga djur. Jag hade nog inte velat vara en ko, åtminstone ingen mjölkko. Hellre en liten fjällko isåfall som får bo i en fäbod istället för en lagård. Men kosläpp är iallafall trevligt!