Om det är något jag kommer ihåg från sjuksköterskeutbildningen så är det föreläsningarna om stress och ohälsa i dagens samhälle och hur det påverkar oss människor som 2014 är precis likadana som för många hundratusen år sen. Hundratusen år låter väldigt mycket, men det är det uppenbarligen inte när man tänker på evolution. Tänk hur många miljoner år dinosaurierna levde, då känner man sig ganska fjantig som människa. . . Så vi är alltså stenåldersmänniskor som lever 2014 och våra hjärnor och kroppar är fortfarande anpassade till stenålderslivet. Inte till datorspelande, stillasittande eller chokladpudding. 

 

Så jag tänker ibland, om vissa saker, hur skulle stenåldersmänniskan gjort? (Det gäller inte när det gäller frågan om att äta choklad), men typ: Skulle stenåldersmänniskan springa en mil om dagen till ingen nytta? Svar nej, stenåldersmänniskan springer när hon måste, vid fara. Det kanske är rimligt och hälsosamt att fejka fara (björnar, mammutar, farliga män?) och springa några kilometer i veckan. Jag tror inte det är särskilt hälsosamt att överdriva mer, speciellt inte i vår asfalterade värld (asfalt fanns inte på stenåldern). Det blir aj för knäna och andra kroppsdelar. 

 

Idag sprang jag nog för första gången som en stenåldersmänniska. Tyvärr sprang jag på asfalt, men det var för fara för mitt liv. Jag hade kommit en bit på min promenad när det började åska. Det blev mörkt och domedagskänsla och det blixtrade och brakade. Jag längtade hem och för att komma fram fortare började jag springa. Jag är inte rädd för åska, men när det blixtrade blev jag ganska livrädd och jag orkade springa mycket längre än jag brukar. Det var mer intressant, liksom, av rädsla. När det dessutom började regna kände jag mig verkligen stenålders! 

 

När jag kom fram till huset stannade jag och tänkte på hur härligt det är med sommarregn egentligen. Det luktar gott när det åskar och våta syréner. Men sen skyndade jag mig in. För det vore lite förargligt att bli träffad av blixten och dö när man står på sitt egna hems tröskel. Speciellt efter att ha stenålderssprungit säkert två hela kilometer. . .