Det här trädet står på kyrkogården i asklanda. Ett sånt hade jag velat ha

hemma i trädgården. Med blommorna, såklart.

 

När jag druc kit kaffe hos mormor och tänkte gå ner till huset och sätta mig på altanen, kom pappa och kalle med en släpkärra. Dom hade tänkt riva upp all mossa i mormors gräsmatta och köra iväg. Så det där med sitta på altanen fick jag glömma ett tag. Jag fick kratta mossa istället! Men det var ganska skojigt faktiskt. Blev sugen på att låna hem mossrivaren och fixa till gräsmattan hemma i vb. Kanske. . . 

 

 

Ikväll är jag ensam hemma och det är jag med en laxbakelse till kvällsmat!

Ganska tjusigt.

 

Idag har jag tagit en välförtjänt paus från att sitta med uppsatsen i åtta timmar om dagen. Istället har jag bakat bullar, städat (usch vad snuskigt det blir hemma när man är två som skriver uppsats och inte hinner städa!) och varit en sväng i stan. Åååh vad skönt det har varit att bara strunta i datorn!

 

 

Just nu gör jag ingenting annat än grubblar på om

Ryan Gosling i the notebook är snyggast som 17

eller som 24 år. Jag grubblar hårt.

 

 

Såhär i början av våren får man verkligen titta noggrant för att se sånt som är vår. Ikväll

när jag var ute och gick i regnet, tyckte jag aldrig det hade sett ut mer som höst. Allt i naturen

verkade brunt eller beige och det satt massor av sorgliga löv kvar på träden. Undar hur

det ska kunna komma nya, gröna. Snart är det maj, tänka sig.

 

Kakor och sånt man bakar är min last här i livet. Det är helt enkelt nödvändigt.

Idag slängde jag ihop rabarber- och äpplepaj, för det blev jag sugen på.

När man sitter och skriver uppsats så här som jag gör, så kan man helt 

plötslig få såna cravings. Men liksom, fatta hur mycket kolhydrater min hjärna

behöver just nu när jag jobbar så mycket med den. Pajen försvann raka vägen

från min hjärna in i uppsatsen. Säkert!

 

När jag gick förbi det här på vägen tog det ett tag innan jag såg vad det var för slags kreatur.

För påkörda höns har jag inte sett varje vecka längst vägarna. Jag tyckte det var ett sorgligt

öde för den stackars hönan. Hon hade säkert ett himla trevligt äventyr när hon rymde från hönsgården. 

Innan hon blev påkörd åtminstone. 

 

 

 

Imorse gick jag upp när solen började skina in  i sovrummet. Åt frukost, och sen gick jag ut en promenad. Varför går man inte ut såhär tidigt varje dag när man är ledig? Det är ju bästa stunden på dagen!

 

Idag ska vi iväg på barnvälsignelse, och det var därför jag tog mig ut så tidigt. Tänkte att om jag ska orka sitta still i kyrkan behöver jag gå av mig lite först! Man har ju vett att uppföra sig. 

 

Om det innan har funnits en enda liten loppa i våran säng, så är den borta nu! Det var längesen våran säng var så här ren! För idag tvättade jag alla sängkläder och alla överdrag, täckenm, överkast, pläder och kuddar hade jag ute hela dagen i solen. Till och med bäddmadrasserna hade jag ute en sväng! Och dessutom dammsög jag hela sängen, tills nästan vartenda litet katthår var borta från mellanrummet mellan madrasserna. Så ikväll känns det himla skönt att lägga sig i sängen! Allting doftar rent och solsken och jag känner mig som en prinsessa. Tänk om man orkade göra såhär varje vecka!

 

Idag kånkade jag, men viss hjälp av M, ut min solstol! Vädret verkade lagom lovande, och dessutom så

blir det fort väldigt skönt på våran uteplats i hörnet. Det var iallafall ett kärt återseende! Så där la jag mig med en bok och husväggen mitt framför näsan. 

 

Imorse var jag frukostmodig och testade nya grejen bananpannkakor. Och det var ju helt okej gott! Ingenting jag kommer göra varje morgon precis, men variera med ibland iallafall! 

Men jag måste erkänna, om jag varit med i Sveriges Mästerkock eller bara haft en husmor från 50-talet bredvid mig, så hade jag nog fått ganska många minuspoäng för oestetisk tallrik. . . Så tur att det bara var jag som skulle äta!

 

 

Hur vet jag när man ska sluta sticka, när jag inte vet vad jag stickar?

Men det är väl bara stt sticka på, för jag har ingen aning om hur man slutar!

 

Ikväll upptäckte jag att hela serien Vita Stenen fanns på svtplay. Så nu har jag snart kollat fyra avsnitt! Oj vad jag kollade mycket på det när jag var liten. Som alla barn kollade jag på favortifilmerna hundratalsgånger ungefär. Det är väl därför jag kan nästan alla repliker utantill i alla Astrid Lindgren-filmer. . . Och så vidare.  Vita Stenen är iallafall fortfarande himla bra. Skomakarfamiljen är ju bara helt underbar. Men något jag inte tänkte på när jag var liten, som jag suktar efter nu, är vilket himla fint kök det är i Häradshövdingens hus! Åh, tänk om jag hade kunnat få det köket, ett liknande åtminstone, någon gång i mitt liv. Ljusa färger, träpanel, trasmattor på trägolv, kopparbunkar, rosa pelargonior. Då vore jag lycklig.

 

Jag har väl sagt det förut, antar jag. Att det verkar så himla bekvämt att vara katt!

 

Ikväll när jag äntligen gav mig ut på en promenad (när mitt uppsatssamvete tillät) klädde jag på mig som jag har gjort dom senaste veckorna (med undantag då det varit riktig istid). Leggins, linne, tröja, överdragsbyxor, vindjacka. Och jag blev alldeles för varm! Kände faktiskt för att svalka mig genom att hoppa i Mjörn! Ja det går faktiskt, för isen är borta där nu också. Iallafall, så såg jag fram emot att komma hem och plocka fram svalare motionskläder. Men så hejdade jag mig. Det kanske är att utmana ödet? Våren menar jag. Säkert snöar det imorgon då. Och så tänkte jag på mormor, och alla människor i den generationen, som säger att man ska svettas in våren för att inte bli förkyld. Höm, jag vet inte. Jag hoppas det räcker med det jag svettades idag.

Ofta känner jag mig fortfarande som ett litet barn på några sätt och i vissa situationer. Men ibland känner jag mig faktiskt som en ordentlig, vuxen kvinna! Nästan som en husmor. Ungefär som Tjorvens mamma i Saltkråkan, när hon hjälper Freddie att hitta sina pjäxor som är försvunna och helt omöjliga att hitta någonstans. Precis så kände jag mig idag! I förmiddags ropade M förtvivlat på mig, efter att förgäves ha letat efter sin bankdosa som på något sätt försvunnit ifrån soffbordet och var alldeles spårlöst borta. Jag var inte särskilt ivrig på att komma och hjälpa honom, dels var jag inne i ett riktigt flow vid datorn med uppsatsen som jag inte ville avbryta, dels misstänkte jag att M inte letat efter bästa förmåga, eftersom det nio gånger av tio inte är möjligt att saken man letar efter är helt spårlöst förvunnen. Så jag tyckte han gott kunde leta lite till själv. Men till sist fick jag ju förbarma mig över honom, för vår vådas skull. Så jag gick bort till vardagsrummet. Letade på dom mest logiska ställena. Började lyfta på allting som låg på soffbordet, som dosan skulle kunna gömma sig under. Sen tittade jag under soffdynorna igen, fast M redan hade rivit runt där. Efter det kände jag med handan på mattan under soffbordet. Och nejmen, jag kände något litet, hårt under mattan! Stack in handen och drog fram en, ja tänka sig, helt spårlöst försvunnen bankdosa!

 

Då kände jag mig alltså som en vuxen kvinna. Och tillfredsställelsen att se Ms min var ju helt oslagbar. 

 

 

Jag trodde bättre om mig själv i år, men efter två veckor har jag

fortfarande inte ätit upp mitt påskägg... Jag ska verkligen anstränga

mig ikväll!

 

Äntligen lite vårvindar! Vinderna är nästan varma och sköna, det regnade i natt och allting luktar sådär himla gott. Fåglarna kvittrar, jag såg en sädesärla och hörde en lärka. I ornungasjön hade all is plötsligt försvunnit och hela livet känns mycket lättare!

 

 

Har jag sagt hur skojigt det är att pyssla med Washi-tejp? Ja det har jag! Men jag menar det verkligen.

Idag fyller minsta systers stina tolv år och i eftermiddag ska jag iväg på födelsedagskalas, så då fick jag äntligen en anledning att pyssla! (mitt i uppsatsskrivandet). Tolvåriga småsystrar, speciellt kräsna såna, är väldigt svårt att köpa present till, så därför får det bli ett hemmagjort, av själva mig, fint kort med några fina hundralappar i! Det kan man väl inte bli besviken över, inbillar jag mig. . . 

 

 

 

 

Jag har flyttat in i en uppsatsbubbla. En bubbla där jag bara sitter och skriver uppsats, men andra ord. Det är en ganska trevlig bubbla faktskt, än så länge. Skriva uppsats är mycket roligare än att plugga till salstenta eller sitta hemma och skriva hemtenta. Det trodde jag never ever i mitt liv att jag skulle tycka, men det är det faktiskt! Bara man varvar skrivandet med en promenad, lite fika, sol eller några pussar! Så känns det som att jag kommer ha en ganska trevlig tillvaro dom kommande veckorna. 

 

 

 

 

 

 

Ps. Jag kommer antagligen radera det här inlägget om ett par dagar när jag totalt går in i uppsatsväggen och allt går piss och skit istället. . . 

 

Åååååh, vilken dag. Så duktig jag har varit! Jag har suttit med uppsatsen nästan hela dagen och det har faktiskt varit roligt! Nästan så att jag fick slita mig från datorn ikväll. Men jag hade förutsättningar idag för att det skulle gå bra, för M har nämligen åkt till London på en fotbollsweekend. Lika med att jag är ensam hemma! Alltså kunde jag låna hans dator, ha radion på som jag ville, äta som jag ville och framförallt så var det ingen som störde mig på något sätt. Så skönt!

 

Men nu ska jag försöka lägga undan datorn och njuta av kvällen. Ibland undar jag ju varför i all världen jag träffade en fotbollsnörd. Men det måste ju vara för att dte betyder att man får vara själv och ensam ibland. Skönt!

Igår fyndade jag ett sånt himla fint överkast/täcke på Myrorna i Borås. Rutigt i rosa, vitt och grått. Och det kostade nästan ingenting! Nu funderar jag bara var jag ska ha det, vore ju synd att lägga det i något skåpi väntan på bättre tider.

 

Om man är som jag, kan man såklart inte laga tomatsoppa utan att låta bli att komma att tänka på Melitta i Mysteriet på Greveholm. När hon blir rädd för spökena och springer ut med bordsduken över sig. Med en tomatsoppefläck som tidningsbudet Måns tror är blod. Skojigt, jovars! Min tomatsoppa (höm, min som i att jag lagade den, inte uppfann receptet) blev iallafall hur god som helst! Det var oväntat faktiskt, jag trodde inte en tomatsoppa skulle bli så värst jättegod. Men det var det! Och jag var klok nog att äta soppan utan vit bordsduk under. Klokhetspoäng, ja tack!

 

 

Jag har gjort världens godaste hummus! Att jag inte har provsmakat särskilt många olika sorter hör inte hit. Just det här receptet tycker jag är asgott, så varför prova ett annat? Visst, det kan ju vara spännande, fast jag tycker det är ungefär samma som att vara otrogen i ett förhållande. Samma princip, kan vara spännande... Eller inte! I allafall, det här handlar bara om hummus!

 

Idag var jag med om något. . . Ja, skojigt, i brist på bättre beskrivande ord! Själva sammanhanget var väl inte särskilt skojigt visserligen, för det var på Ms farmors minnesstund det hände. Iallafall. Minnesstunder brukar ju leda till att många människor samlas och man träffar folk man aldrig har träffat tidigare. Åtminstone om man som jag är ganska ny i en släkt! Så, det var när det var dags att bryta upp och alla hade rest sig upp från tårtan och sa hejdå och pratade allmänt. Jag stod och bytte några ord med en kvinna, som var med som sällskap till en nära vän till Ms farmor, som jag inte alls kände. Och sen helt plötsligt i vårat samtal griper kvinnan tag i mina händer, trycker dom varmt och säger innerligt med ett stort leende:

 

 

Jag står där och får min hand skakad, alldeles ställd och antagligen med gapande mun (för jag är inte ett dugg gravid vad jag vet om). Jag sneglar ner på min mage och tänker att jag kanske inte borde ha tagit den där andra biten prinsesstårta. Sen undrar om jag egentligen borde smälla till kvinnan i ansiktet för att ha sagt en sån sak! Men det gör jag inte, och av mitt levande frågetecken i ansiktet att döma så började kvinnan förstå att något var fel. 

 

- Men är du inte. . . ? säger hon och pekar bort mot Ms manliga kusin.

 

Så får jag ganska snabbt sammanhanget klart för mig. Under fikat har hon på något konstigt sätt fått för sig att jag är gift med Ms kusin, som faktiskt nyss fått barn och råkat visa  någon bebisbild på telefonen för bordsgrannarna. Hur hon fått för sig att jag var kusinens fru har jag ingen aning om, eftersom jag satt bredvid M, en bra bit bort (i sammanhanget) från kusinen.  Kvinnan verkade skämmas lite, men jag bara skrattade. Herregud, hur ska man kunna hålla reda på allt folk liksom när man inte känner någon. Sa jag typ. Vad jag skrattade efteråt när chocken lagt sig! Jag skrattar mest åt min egen min, för jag kan tänka mig hur jag såg ut. Dessutom är jag ju väldigt lättad att hon fått det hela om bakfoten, och inte antog något om bebisar på grund av min mage. . . 

 

 

 Bra dag! Den började i Ornunga med fint väder, jag tog till och med av mig byxorna och solade mina dödsvita ben. Förstå hur underbart. Och efter påsklunch hos mormor med massa mat, en skön promenad och trevligt umgänge kring köksbordet hemma, avslutar jag kvällen har jag avslutat med mitt påskägg jag fick av mamma. Himla trevligtpåskägg! Jag har annars en benägenhet att spara på mina påskägg. . . Jag tror faktiskt det ligger någon kola kvar i förra årets någonstans i skafferiet! Men det här ägget kanske försvinner ganska snabbt ändå. Jag vet inte, om jag lever får jag se!