Ofta känner jag mig fortfarande som ett litet barn på några sätt och i vissa situationer. Men ibland känner jag mig faktiskt som en ordentlig, vuxen kvinna! Nästan som en husmor. Ungefär som Tjorvens mamma i Saltkråkan, när hon hjälper Freddie att hitta sina pjäxor som är försvunna och helt omöjliga att hitta någonstans. Precis så kände jag mig idag! I förmiddags ropade M förtvivlat på mig, efter att förgäves ha letat efter sin bankdosa som på något sätt försvunnit ifrån soffbordet och var alldeles spårlöst borta. Jag var inte särskilt ivrig på att komma och hjälpa honom, dels var jag inne i ett riktigt flow vid datorn med uppsatsen som jag inte ville avbryta, dels misstänkte jag att M inte letat efter bästa förmåga, eftersom det nio gånger av tio inte är möjligt att saken man letar efter är helt spårlöst förvunnen. Så jag tyckte han gott kunde leta lite till själv. Men till sist fick jag ju förbarma mig över honom, för vår vådas skull. Så jag gick bort till vardagsrummet. Letade på dom mest logiska ställena. Började lyfta på allting som låg på soffbordet, som dosan skulle kunna gömma sig under. Sen tittade jag under soffdynorna igen, fast M redan hade rivit runt där. Efter det kände jag med handan på mattan under soffbordet. Och nejmen, jag kände något litet, hårt under mattan! Stack in handen och drog fram en, ja tänka sig, helt spårlöst försvunnen bankdosa!

 

Då kände jag mig alltså som en vuxen kvinna. Och tillfredsställelsen att se Ms min var ju helt oslagbar.