JA DET ÄR SKÖNT
Jag håller på att läsa fortsättningen av "Borta med vinden", och den är så bra! Älskar huvudpersonerna och boken behövde verkligen en fortsättning, hatar när böcker slutar utan att man vet hur det går eller om dom får varandra till slut. Så jag förstår verkligen att någon kände för att skriva en fortsättning.
I helgen blir det kanske fest. Det var så längesen att jag nog har glömt bort hur man gör och min alkoholtolerans lär ju vara nere på en halv cider, typ. Men det gör inte så mycket. Det stämmer faktiskt, ju mindre man gör något desto mindre sugen är man på det. Jag är intr all sugen på att dricka längre, som jag kunde vara för några år sen. Hmm, jag kanske ska tänka på det när jag försöker sluta äta kakor?
Fast det kommer jag inte att försöka.
Jag behöver en rumpslickande katt
Jag önskar jag vore lite mer som Hermione i "Harry potter" eller bara som vilken plugghäst som helst.
Det kanske skulle vara bra om jag fick ett stort IG på tentan nästa vecka, så jag inser att jag måste plugga lite mer som än så här.
Jag funderar också på om jag har en släng eller variant av ADHD. Jag vet att det inte är något att skoja om. Men det är helt omöjligt för mig att koncentrara mig på att plugga i mer än 45 minuter. Sen börjar tankarna vandra och jag distraheras av klockans tickande eller av katten som ligger och slickar sig i rumpan. Då ger jag upp och går och sätter mig vid teven eller läser tidningen istället.
Det går iallafall bättre att läsa när jag lämnar min lägenhet och går de ungefär 80 metrarna till mitt barndomshem. Det är mycket mer pluggatmosfär vid köksbordet hemma, för där har jag ju iallafall pluggat i tretton år tidigare. I min lägenhet är det bara ta-det-lugnt-atmosfär. Och så blir jag galen av att det är så tyst och tomt, jag behöver åtminstone en rumpslickande katt för att hålla mig lugn. Tror jag.
Plus att en unik variant av ADHD skulle förklara vissa andra egenskaper hos mig. Haha.
Men iallafall. Inför pluggveckan nästa vecka måste jag lägga upp ett schema eller något. Bajs.
åh jag måste
Jag sitter i min egen soffa. Jag tittar på Vampire Diaries och har precis gjort lagm med popcorn med alldeles för mycket smör. Jag kopplar av.
Jag vet att jag har syndat idag. jag var hemma vid två och har inte pluggat alls. Inte läst i några böcker, åtminstone inte någon kurslitteratur. Jag har sett ikapp alla teveprogram jag har spelat in (greys anatomy och desperate housewifes), druckit kaffe, gått lång promenad... och jag var absolut värd det!
Men imorgon ska jag slösa bort en hel dag på att skriva på en asjobbig gruppuppgift. Istället för att plugga på tentan. Det ska jag. Jag måste.
Och jag vill fortfarande också vara tillsammans med en vampyr!
inte med smutsig luft i hjärnan
imorgon har vi grupparbete hela dagen, så då bär det av till alingsås sitället för borås! det blir trevligt med omväxling, är så trött på vägen till borås. stackars pappa. han har åkt den vägen varje dag i nästan hundra år. men det är antagligen dom tre första månaderna som är jobbigast. så är det nog.
allra heslt vill jag bara älska
åh jag tror att jag har gjort för lite dumt i mitt liv hittills för att vara klar. för att bli vuxen.
blir folk verkligen vuxna då? den enda förändringen är kanske att man måste betala räkningar, få massa tråkiga brev på posten och sitta i fängelse istället för att få ungdomsvård. eller så blir man vuxen först när man får barn och måste ta hand om någon annan. jag vet inte.
iallafall så känner jag mig inte ett dugg vuxen. och det känns ju piss när man förväntas vara det. jag vill ju bara göra SO-läxa och få pirr i magen när han går förbi och skicka hemliga julkort som jag har pussat på. och sen hångla i hundra år med alla kläderna på och sen kommer mamma och hämtar mig och jag sover i min svarta säng med knoppar, den som stina har fått nu.
och allra helst vill jag bara älska att bli vuxen som alla andra verkar göra. älska älska älska betala räkningar och vänta på skatteåterbäringen.
kladdkakedag
Jag funderade på om jag fått en släng av höstdepp. Fast jag förstår inte varför, jag älskar hösten. Iallafall som den är nu. Och mörker tycker jag är mysigt, jag får tända alla myslampor i lägenheten och tillbringa kvällen i soffan framför alla serier som börjat igen. Eller någon av alla mina dvd-boxar. Så jag borde inte få något höstdepp när jag älskar den.
Nej. Det är väl bara lite kladdkakehumör.
Jag är ledig idag. Det är helt okej med en Enskilda Studier-dag mitt i veckan! Och imorgon har vi bara föreläsning till tolv, och fredagen tänker jag tillbringa på annat ställe än borås. Jag behöver shoppa lite. faktiskt. Det bara måste man ibland.
Jag tror förresten att jag har fått narkolepsi. Så att man bara somnar. För jag kan verkligen inte hålla mig vaken på föreläsningarna! Igår var värst, helt hopplöst var det. SJu timmars sömn räcker tydligen inte för mig, så jag måste ta igen det på föreläsningarna. Haha, jag tror folk som sitter bakom mig tycker det ser lite skumt ut när jag varannan minut välter framåt eller åt sidan.
Men vem bryr sig. Sömn är faktiskt viktigt.
Ta min säng, ta min själ.
"Lisa, visst går det bra om Stina får din säng? Du kommer väl ändå inte få användning för den igen?" sa mamma idag när jag var på besök hemma för att få ett mål mat.
Jag svarade okej, förstås. Jag hade ju ingen anledning att inte säga okej. Jag har ju faktiskt en 120-säng här uppe i lägenheten. Och när jag måste flytta härifrån kommer jag antagligen inte bo hemma så länge. Det sa mamma, och det är sant. För efter att ha upplevt hur skönt det är med privatliv och lugn och ro är jag inte sugen på att bo med fyra yngre syskon någon längre tid igen. Nej. Nej tack.
Men i alla fall, allt det där hindrade mig inte från att vilja skrika NEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! STINA KAN INTE FÅ MIN SÄNG! DET GÅR ABSOLUT INTE BRA!!
Det är ju min säng liksom. MIN! Jag har sovit i den en miljon nätter och jag har älskat den för den är så himla fin och perfekt skön. Det enda negativa med den är att den bara har varit 90 cm bred och det är trångt att sova två i den. Men jag säger bara "Okej. Men jag kan väl få vänja mig vid tanken ett tag?"
Nej. Det fick jag inte. Cirka fem sekunder senare ligger överdragen i tvättmaskinen och sängen är isärplockad. När mamma har bestämt sig för något går det snabbt. Så när jag ätit klart och tittade in i mitt rum stod Stinas gamla skrangliga säng med skumgummimadrass där istället för min fina. Jag ville bara gråta.
Inte bara för att min säng är borta, utan för att jag också är lite mer borta hemifrån. Mitt rum är inte mitt rum längre, bit för bit plockas bort. Kläder, tavlor, sängbord, säng… JAG!
Och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen när jag måste flytta från lägenheten. Jag kommer inte känna mig som hemma hemma längre.
Och det känns sorgligt.
För "Ja visst gör det ont när knoppar brister…"
