"Lisa, visst går det bra om Stina får din säng? Du kommer väl ändå inte få användning för den igen?" sa mamma idag när jag var på besök hemma för att få ett mål mat.
Jag svarade okej, förstås. Jag hade ju ingen anledning att inte säga okej. Jag har ju faktiskt en 120-säng här uppe i lägenheten. Och när jag måste flytta härifrån kommer jag antagligen inte bo hemma så länge. Det sa mamma, och det är sant. För efter att ha upplevt hur skönt det är med privatliv och lugn och ro är jag inte sugen på att bo med fyra yngre syskon någon längre tid igen. Nej. Nej tack.
Men i alla fall, allt det där hindrade mig inte från att vilja skrika NEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! STINA KAN INTE FÅ MIN SÄNG! DET GÅR ABSOLUT INTE BRA!!
Det är ju min säng liksom. MIN! Jag har sovit i den en miljon nätter och jag har älskat den för den är så himla fin och perfekt skön. Det enda negativa med den är att den bara har varit 90 cm bred och det är trångt att sova två i den. Men jag säger bara "Okej. Men jag kan väl få vänja mig vid tanken ett tag?"
Nej. Det fick jag inte. Cirka fem sekunder senare ligger överdragen i tvättmaskinen och sängen är isärplockad. När mamma har bestämt sig för något går det snabbt. Så när jag ätit klart och tittade in i mitt rum stod Stinas gamla skrangliga säng med skumgummimadrass där istället för min fina. Jag ville bara gråta.
Inte bara för att min säng är borta, utan för att jag också är lite mer borta hemifrån. Mitt rum är inte mitt rum längre, bit för bit plockas bort. Kläder, tavlor, sängbord, säng… JAG!
Och jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen när jag måste flytta från lägenheten. Jag kommer inte känna mig som hemma hemma längre.
Och det känns sorgligt.

För "Ja visst gör det ont när knoppar brister…"