Dagarna går, vi har varit en familj på fyra i snart två veckor och kanske börjar vi vänja oss? Nja, än så länge har livet varit ganska sig likt och inte särskilt kaosigt. Kanske mest för att Tage har sovit mycket och varit en smidig bebis, men också för att vardagen liksom måste rulla på när en Gerda finns.Jag städar, lagar mat och tvättar precis som vanligt och det blir inte samma bebisbubbla som när Gerda föddes. Då dröjde det länge innan jag ansåg mig ha tid att göra köttbullar eller baka bröd! 

 

Så ja, Tage är alltså ett smidigt spädbarn än så länge. Sover och äter, först nu har vi börjat fått se ögonen lite mer öppna. Han sover gott både i vagnen ute, i soffan och i moseskorgen. Han står tålmodigt ut med lite hårdhänta pussar och sällskap vid bröstet när han äter. Men det går över förväntan med Gerda! Hon är väldigt förtjust i lillebror och vill gärna hålla, gosa och pussa. Även om hon är lite hårdhänt ibland och blir sur när vi säger nej och försiktigt. Hon har dessutom fått fler utbrott än vanligt och är väldigt trött på kvällarna, det har säkert med storasysterrollen att göra tänker jag. 

 

Som det brukar vara, antar jag, så blir det så att M roar Gerda medan jag hänge med Tage eller städar/lagar mat/med mera. Mer sällan vilar jag tyvärr, borde definitivt sitta mer i soffan än jag gör. Jag är ju mycket piggare, men känner mig väääldgt svag i ryggen och får ont efter ett tag. Jag försöker komma ut på promenad en stund varje dag och jag borde absolut börja med mamma-mage-appen igen. Snart!

 

Så just nu känns tvåbarnslivet okej, får se hur det blir när M börjar jobba igen. Det blir säkert lite svettigt!

 

 

Sent i måndags kväll kom äntligen bebisen ut och det visade sig vara en lillebror! Precis som magkänslan anat (befarat, hehe) och han är ju såklart världens gulligaste.

 

 

Jag hade ju fått höra att ansdra gången minsann brukar gå mycket fortare och smidigare, men det gäller tydligen inte mig. Jag började få värkar vid lunchtid i söndags och han tittade inte ut förrän 23:15 i måndags. Under söndagen och natten till måndag kom värkarna med ca 10 minuters mellanrum, för att sen under måndag morgon och förmiddag försvinna typ helt och sen komma oregelbundet under eftermiddagen. Dock gjorde värkarna ONT, så vid strax efter fem ringde jag förlossningen och överdrev frekvensen liitegrann och var nöjd med att få komma in så småningom under kvällen. Orkade inte med ännu en natt utan sömn hemma utan att veta läget. Gerda var sedan tidigare på dagen i tryggt förvar hos mormor i Ornunga, eftersom jag trott att bebisen skulle komma mycket tidigare. . . 

 

Nästan direkt efer att jag ringt så började värkarna göra mycket ondare och komma lite tätare. Vi åt kvällsmat och glass och såg ett avsnitt av Friday Night Dinner och vid sju-tiden packade vi oss in i bilen och åkte. Så skönt att vara på väg, men jag hade inga höga förhoppningar på att det skulle bli bebis samma dygn. Var helt inställd på att vara ett par cm öppen, eventuellt få stanna kvar och få ett ännu ett värkstimulerande dropp och kanske få träffa en bebis lagom till soluppgången nästa morgon.

 

Så alltså känslan och chocken när jag fick höra att jag var öppen 7-8 centimeter!! Med tanke på smärtan verkade det ju rimligt, men inte med tanke på hur det varit under dagen. Dessutom orsakade barnmorskan att vattnet gick på undersökningsrummet (ej med flit, hela rummet blev en swimmingpool) och det gjorde ju ingenting. 

 

Så här i efterhand så var det både skönt att jag kommit så långt vid ankomst, samtididgt som jag önskar att jag hae hunnit med att få nån härlig smärtlindring. Blev inget av det, utan jag födde en pojke på 55 centimeter och nästan 4,8 kilo på enbart lustgas. Hade gärna haft något mer där och då, det var inte precis en härlig och medveten upplevelse. Men ut kom han ju ändå och förutom 1,5 liter blod fattigare så var jag välbehållen! Men det var stor skilland mot när Gerda föddes, då var jag helt pigg och med i huvudet efteråt och snabbt på benen. Ej så nu, och vilken misshandel jag fick utstå pga den himla blödningen. När bebisen är ute så önskar man ju sig helst av allt ingen mer smärta, hehe.

 

 

Men efter 1,5 dygn på BB med massa vila (dock ej massa sömn), dricka och mat så kände jag mig nästan mänsklig igen och vi kom hem igår på eftermiddagen. Längtade hem efter vår egen säng och soffa och så Gerda såklart. Även om det är skönt att på BB få slippa vardagens bekymmer med mat och tvätt och läggdags. . 

 

Så ni är vi hemma och vilar och myser! Åtminstone jag och lillebror Tage, dom andra två verkar mer rastlösa tycker jag tyvärr. . . 

Dagarna går, ingenting händer. Jag är rastlös, vill göra mycket fast ändå ingenting. Livet är ju som dagarna innan julafton nu. Vad gör jag om en vecka? Sitter jag kvar här i fåtöljen och stönar eller har vi precis börjat tvåbarnslivet? Jag har bestämt att vara nöjd bara bebisen kommer av sig själv och ingen tråkig igångsättning behövs. Så jag tar en dag i taget medan jag hoppas att det inte snöar mer.

 

Idag har jag bakat bullar, det stod på min "önskelista att göra nu innan. Förra veckan var jag inte mycket hemma, så jag har lite vila att ta igen. Som jag önskar att det vore vår, att kunna sitta utomhus i sol och gå sköna promenader hade varit bra för själen nu tror jag. Eller hade det bara blivit sorgligare alltihop? Det är svårt att veta om jag vill att vädret ska matcha humöret eller ej. 

 

Imorgon har jag inga planer alls. Spännande!