Sent i måndags kväll kom äntligen bebisen ut och det visade sig vara en lillebror! Precis som magkänslan anat (befarat, hehe) och han är ju såklart världens gulligaste.

 

 

Jag hade ju fått höra att ansdra gången minsann brukar gå mycket fortare och smidigare, men det gäller tydligen inte mig. Jag började få värkar vid lunchtid i söndags och han tittade inte ut förrän 23:15 i måndags. Under söndagen och natten till måndag kom värkarna med ca 10 minuters mellanrum, för att sen under måndag morgon och förmiddag försvinna typ helt och sen komma oregelbundet under eftermiddagen. Dock gjorde värkarna ONT, så vid strax efter fem ringde jag förlossningen och överdrev frekvensen liitegrann och var nöjd med att få komma in så småningom under kvällen. Orkade inte med ännu en natt utan sömn hemma utan att veta läget. Gerda var sedan tidigare på dagen i tryggt förvar hos mormor i Ornunga, eftersom jag trott att bebisen skulle komma mycket tidigare. . . 

 

Nästan direkt efer att jag ringt så började värkarna göra mycket ondare och komma lite tätare. Vi åt kvällsmat och glass och såg ett avsnitt av Friday Night Dinner och vid sju-tiden packade vi oss in i bilen och åkte. Så skönt att vara på väg, men jag hade inga höga förhoppningar på att det skulle bli bebis samma dygn. Var helt inställd på att vara ett par cm öppen, eventuellt få stanna kvar och få ett ännu ett värkstimulerande dropp och kanske få träffa en bebis lagom till soluppgången nästa morgon.

 

Så alltså känslan och chocken när jag fick höra att jag var öppen 7-8 centimeter!! Med tanke på smärtan verkade det ju rimligt, men inte med tanke på hur det varit under dagen. Dessutom orsakade barnmorskan att vattnet gick på undersökningsrummet (ej med flit, hela rummet blev en swimmingpool) och det gjorde ju ingenting. 

 

Så här i efterhand så var det både skönt att jag kommit så långt vid ankomst, samtididgt som jag önskar att jag hae hunnit med att få nån härlig smärtlindring. Blev inget av det, utan jag födde en pojke på 55 centimeter och nästan 4,8 kilo på enbart lustgas. Hade gärna haft något mer där och då, det var inte precis en härlig och medveten upplevelse. Men ut kom han ju ändå och förutom 1,5 liter blod fattigare så var jag välbehållen! Men det var stor skilland mot när Gerda föddes, då var jag helt pigg och med i huvudet efteråt och snabbt på benen. Ej så nu, och vilken misshandel jag fick utstå pga den himla blödningen. När bebisen är ute så önskar man ju sig helst av allt ingen mer smärta, hehe.

 

 

Men efter 1,5 dygn på BB med massa vila (dock ej massa sömn), dricka och mat så kände jag mig nästan mänsklig igen och vi kom hem igår på eftermiddagen. Längtade hem efter vår egen säng och soffa och så Gerda såklart. Även om det är skönt att på BB få slippa vardagens bekymmer med mat och tvätt och läggdags. . 

 

Så ni är vi hemma och vilar och myser! Åtminstone jag och lillebror Tage, dom andra två verkar mer rastlösa tycker jag tyvärr. . .