Lena.
Igår var jag i kyrkan och sa hejdå, ses igen till min fina vän Lena. En av världens finaste personer drabbades av cancer och fick inte fortsätta leva så länge som hon borde ha fått. Sån orättvisa.
Vi pluggade till sjuksköterskor tillsammans och jag trivdes så himla bra tillsammans med Lena och Ulrika, båda mer än 20 år äldre än mig och där kände jag mig hemma. Även om jag många gånger skakade på huvudet åt deras studieteknik, hehe. Som vi tjötade på eftermiddagarna när vi stod och väntade på Alingsåsbussen! En gång till och med missade vi den, fast den stannade alldeles bredvid oss, vi hade tydligen ett så viktigt samtal att bussen var oviktig.
Åh min lycka när Lena efter något halvår som färdiga ssk började jobba på ortopedavdelningen med mig. Det var så himla kul och Lena kommer alltid vara en stor förebild för mig som sjuksköterska.
Och sorgen när hon slutade för att börja i hemsjukvården och senare psykiatrin, såklart där hon var menad att göra mest nytta med sin personlighet.
Det är så sorgligt att Lena inte finns mer, men så himla många fina minnen har jag!
