Tentaveckan närmar sig! Börjar imorgonbitti klockan nio rättare sagt. Då är det dags att sätta sig och plugga.
Positivt med tentavecka: jag får sova lite längre och slipper penda till borås. Och slipper klä på mig och snygga till mig...
Piss med tentavecka: pluggandet, ångesten och känslan av jag-är-ensamast-i-världen.
Tack jesus för våran facebook-grupp! Ovärderligt, bara loggar in så ser man att man inte är ensam, alla andra sitter också pch pluggar och undrar precis samma dumma saker som jag.

I eftermiddag tog jag dock ledigt, njuter av solen och värmen som försvinner alldeles för snabbt från verandan nuförtiden.
På vägen hem från Borås kilade jag in en sväng på ICA i Fristad. Laddade upp med fredagsgodis och köpte med mig mat hem. Blev så himla sugen på kycklingklubbor, så det köpte jag med Cole Slaw till.



 Det var inte helt fel, absolut inte. Sen firade jag min lediga eftermiddag med att baka en äpplepaj, årets första och tusan så gott det var! Hade tänkt ta en bild av den färdiga skapelsen, men den var så god att jag totalt glömde bort det. Vem vill förresten se på någon annans äpplepaj? Baka en egen istället tycker jag!

Nesh, nu ska jag gå ut och gå en lång promenad! Med lång menar jag längre än 25 minuter, som är allt jag hunnit med de senaste dagarna. Men nu ska jag röra ordentligt på mina lovehandles, yes way!

Slösar bort tiden medan jag väntar på att syster Lotta kommer hem med bussen (fem minuter kvar!). Visst är det alltid trevligt att hälsa på mina systrar, men just idag väntar jag på att hon ska komma med en biblioteksbok till mig! Det var ju min mening att jag skulle plugga asmycket idag, eftersom jag slöat så i helgen, men jag upptäckte att jag saknade en kursbok som gjorde plugget så mycket tråkigare. Stod ju inte ordentligt om alla infektionssjukdomar i NÅGON av mina andra fyra kursböcker. Behöver tydligen Klinisk mikrobiologi också! Pissigt. Då är det good luck att systern går i gymnasiet vägg i vägg med biblioteket. Och åh, om hon inte hann kila in och lånda den, då börjar jag nog kanske gråta en skvätt. Jag är på det humöret, psyket är liksom inte på topp i dessa tider.

Gosh, nu hörde jag bussen åka förbi. Springer till fönstret och tittar om hon kommer.

Vad nu? Hon inte vara med bussen??

Och förresten, mina fina sörängssvänner Zara och Malin, jag saknar er.

Och jag tänker extra tankar på Zara som flyttar till USA idag! Farewell, ta hand om dig Zaris :)

Trött är mitt förnamn, grinig mitt efternamn. Så kan jag klämma in rastlös och godissugen därimellan!
Fick precis reda på att jag klarade tentan i allmän omvårdad som jag gjorde den 3 september, men jag orkade inte ens bli glad. I vanliga fall brukar jag hoppa, skrika, sjunga och pussas av glädje när jag får ett positivt tentaresultat. Men idag är jag helt enkelt för trött. Annars är det inte okej, man ska ju ta varje chans att vara glad vetja! Och fira, och hoppa och skrika och sjunga och pussas, varje chans ska man ta.

Men för en gångs skull kanske det går bra att fira genom att gosa ner mig i soffan framför halv åtta hos mig och idol och plocka fram påsen med naturgodis jag köpte på Netto idag. Det är hur jag känner för att fira ikväll!




grått var det här, jaaaapp!

Det finns alldeles för många sjukdomar inproppade i min hjärna just nu. Snart kan jag vara med i Fråga Doktorn, så allvetande kommer jag vara!
Kanske inte.

Ikväll tar jag en pluggpaus iallafall, för då är den invigning för den nya sporthallen! Det kanske inte verkar vara en stor grej, men det är det i den här byn. Vi har faktiskt väntat på en ny, större sporthall åtminstone i femton är, när jag gick i förskolan, och säkert innan jag var född också. Så pluttig var våran gamla "gympasal". Jag nästintill avskydde idrott i låg- och mellanstadiet. Som allra värst i trean-fyran, och en hel del mindre i femman-sexan när vi faktiskt fick en riktig (okej, mer riktig) idrottslärare. Ganska snygg och trevlig dessutom, btw. Iallafall, att jag avskydde idrott berodde väl en hel del på att jag aldrig tyckt att sport är meningsfullt eller roligt, den genen har helt hoppats över hos mig, kan inte hjälpa det. Har alltid haft noll förståelse för att springa efter bollar och sånt fjant (se, nu är jag där igen! Suta bittra!), men min avsky blev ju förstås ännu värre av att ha en mesig gympafröken och en mesig liten gympasal. Kanske hade jag tyclts det var roligare om vi hade haft en riktig idrottshall! Jag tänker iallafall försöka skylla på det... Och inte på att jag var ett förfärligt envist och tråkigt barn!
Iallafall, förra hösten började hallen byggas och nu var den klar för ett tag sen, men de tär så kallad officiell invigning ikväll. Jag tror att mer än halva byn kommer gå, det blir mat och musik (min kompis ska spela fiol till exempel) och massa annat har min far sagt utan att avslöja något.
Det blir trevligt! Kul för dom små barnen som får nytta av hallen, fast inte jag fick det och som påverkade hela min uppväxt och vem jag är. Hmm. 
Och det mesta är trevligare än att plugga testikelcancer. 




Ifall någon är intresserad.

Gud, jag har suttit ihopvikt hela dagen! Från nio till två på föreläsning (gynekologi, jätteintressant!), i bussen till alingsås, i bilen när jag överkörde, på tåget till vårgårda och på bussen hem. Det känns! Och när jag äntligen gick ut på en promenad och fick sträcka på mina små ben, så börjar det åska och regna! Jag fick snabbt vända igen, det var inte riktigt värt att bli dödad och kluven mitt itu av en eventuell blixt och alldeles genomblöt. Men nästan!

En gammelfasters begravning är inte så sorglig. Jag nästan önskar att den var det, för det är tråkigt att inte känna sin gammelfaster ordentligt. Speciellt en sån härlig person som jag vet att hon var. Både genom barndomsminnen och genom pappa och hans syskon. Men tyvärr fick jag inte chansen.
Därför var det så sorgligt när jag fick kämpa för att inte börja lipa när vi sjöng psalm 251, genom skogar, berg och dalar... Det hade varit finare att lipa för att det är en fin psalm och fick mig att tänka på min gammelfaster. Men nej, jag lipade nästan för att jag kom och tänka på den gamla svartvita filmen Barnen från Frostmofjället och på scenen i den när Anna-Lisa sjunger den psalmen för den lilla sjuka pojken. Det finns ingen film jag lipas så mycket till som till den! Usch, jag skämdes nästan lite över mig själv. Som stod och sjöng psalmen utan att tänka på gammelfaster, utan tänkte på en svartvit film istället. 
Så olika begravningar kan vara...!