En gammelfasters begravning är inte så sorglig. Jag nästan önskar att den var det, för det är tråkigt att inte känna sin gammelfaster ordentligt. Speciellt en sån härlig person som jag vet att hon var. Både genom barndomsminnen och genom pappa och hans syskon. Men tyvärr fick jag inte chansen.
Därför var det så sorgligt när jag fick kämpa för att inte börja lipa när vi sjöng psalm 251, genom skogar, berg och dalar... Det hade varit finare att lipa för att det är en fin psalm och fick mig att tänka på min gammelfaster. Men nej, jag lipade nästan för att jag kom och tänka på den gamla svartvita filmen Barnen från Frostmofjället och på scenen i den när Anna-Lisa sjunger den psalmen för den lilla sjuka pojken. Det finns ingen film jag lipas så mycket till som till den! Usch, jag skämdes nästan lite över mig själv. Som stod och sjöng psalmen utan att tänka på gammelfaster, utan tänkte på en svartvit film istället. 
Så olika begravningar kan vara...!