Idag mår jag betydligt bättre och då passar jag på att tänka på och göra roliga saker. Roliga saker är lika med äta frukost och tycka det är gott, ut och springa och orka städa/plocka undan. Tänka roligt är lika med att planera inför bebisen istället för att bara tänka låt mig gå och sova. 

 

Idag funderar jag över hur vi ska få plats med bebisen. Såklart att en liten männsika under en meter kommer få plats, men såna grejer som säng, skötbord och vagn med mera. I lägenheten har vi många rum men dom är inte utformade för familjeliv. Litet sovrum, minimal toalett och nästan ingen hall. Allt sånt man skulle vilja ha stort när det kommer till bebisar. Nu kommer vi ju bara bo kvar här i ca fyra månader innan vi (förhoppningsvis) flyttar till vårt hus och där kommer vi ha bra med plats. Det känns som jag kommer vilja köpa två uppsättningar grejer, en före flytt och en efter flytt. 

 

Till exempel, i vårt sovrum här får vi inte plats med en riktig spjälsäng. Iallfall inte om vi vill ha den och själva bebisen inom räckhåll, och det vill åtminstone jag. 

 

Så jag tänker att det kanske får bli något av dom här alternativen. Kanske. Men passar det fortfarande i vårt nya sovrum sedan? Jaja, jag har fem månader kvar att fundera och mäta med måttbandet.. Tur det!

 

 

 

 

Imorse vaknade jag lite förvirrad. Dels var det ljust ute och jag vaknade av mig själv och dels hade jag huvudvärk, vilket inte är en av mina vanliga krämpor. Eftersom jag ställt klockan på kvart i åtta och den inte ringt än tänkte jag vända mig om och somna en stund igen. Men nej, då blev det ett himla bröt utanför. Inte sopbilen, för den kommer på måndagar, men en annan lastbil. Vem är det som brötar så orimligt tidigt? Jag tittade ut bakom rullgardinen och skådade slamsugaren hos svärföräldrarna. Jag tänkte ungefär lägga mig igen med kudden över huvudet, men så kollade jag på klockan, det kanske var ovärt att försöka somna igen. Klockan var inte nästan kvart i åtta, den var nästan nio. 

 

Jag flög upp ganska snabbt, för det är okristligt att sova så länge och jag hade sovit i över tio timmar. Inte konstigt att jag hade huvudvärk. Jag väntade mig att spykänslan skulle komma så fort jag reste mig, men tack gode gud för läkemedel, det kom inte!

 

Jag åt en hel frukost på under 20 minuter och tyckte det var gott och spydde inte upp den efteråt. Som jag njöt och var tacksam. Hur det blir imorgon vet jag inte, men skitsamma, för just nu mår jag så bra!

 

Och just nu ska jag lyssna på Tvillingpodden och baka äpplepaj. Jag är bortbjuden på lunch och I bring the desert! På det viset vet jag att jag alltid får någon efterrätt :)

 

 

Jag. Är. Så. Trött. På. Att. Spy. 

Seriöst, jag köper symptom/krämpor som trötthet, humörsvängningar, halsbränna, foglossning och växande mage MEN jag köper inte att man ska spy varje dag i flera månader! Det finns liksom inget logiskt med det, varför? Vad är poängen och meningen? Att klaga över krämpor när man är på smällen och lycklig är säkert förbjudet, men kom igen, spyor måste man väl få gnälla på?

 

Jag trodde spyorna skulle gå över när jag slutade jobba natt, men icke. Dom fortsätter. Morgon och kväll, ibland mitt på dagen också. Det har brustit blodkärl i mitt ansikte, så våldsamt spyr jag. Jag spyr på jobbet, på promenaden och när jag parkerar bilen. 

 

Det enda sättet att överleva detta är att ta en dag i taget. Om jag hade vetat i vecka sju att jag fortfarande skulle spy tio veckor senare hade jag nog brutit ihop. Om jag skulle få veta nu att jag kommer spy om tio veckor också så skulle jag definitivt bryta ihop. . . Så, jag lever och spyr en dag i taget. Imorgon kan vara en bättre dag!

Dom senaste veckorna/månaderna i samband med trötthet på grund av nattjobb och graviditet har jag tittat en hel del på Lilla Huset på Prärien. Precis lagom lättsamt och tryggt välbekant och går dessutom bra att somna till om man vill det. 

 

Här är iallafall tre anledningar till att jag är tacksam för att Mrs. Oleson inte är blivande mormor och den jag skulle avslöja en graviditet för. . . 

 

 

 

 

 

 

 Just nu i oktober känner jag mig en såndär romantisk naturälskande poet - minus att jag inte kan rimma. Men ärligt, jag önskar det vore oktober i minst en månad till och hoppa därifrån direkt till advent. 

 

Det är världsbäst väder här i Ornunga. Jag kan bara inte bestämma mig om jag gillar solsken eller dimma bäst.

 

 

 

 

Iförmiddags när jag vaknat upp från min efter-frukost-vila, tänkte jag till hur jag skulle kunna effektivisera timmarna som återstod av förmiddagen. Jag ville gå en promenad på andra sidan järnvägen och så ville jag laga köttbullar med potatismos till middag, och till det behövde jag handla. Till sist bestämde jag mig för att ta bilen ner till stationen, gå en lagom lång promenad på kanske 40 minuter och sen åka direkt till affären och därmed ha maten klar till halv två -två. 

 

Så blev det inte! När jag var ute och gick fick jag av någon dum anledning för mig att följa en ny stig. Jag var ganska säker på vart den skulle leda och det skulle nog inte ta så mycket längre tid. Jag stod nämligen på punkt C och därifrån kunde jag se punkt B (en kulle), och från punkt B visste jag hur man skulle komma till punkt A (en stig jag ofta går på. Det enda jag inte visste var hur stigen emllan punkt C och B såg ut. Hänger ni med? Jag tyckte iallafall att det var helt logiskt hur stigen skulle gå!

 

Men icke. Jag hade hela tiden på känn att stigen gick för mycket åt vänster, men jag höll mig ändå på stigen. Vid ett tillfälle förvirrade massor av skogsmaskinsvägar mig och efter lite irrande i skogen fick jag vända och gå tillbaka. Jag gick och gick. Jag var aldrig vilse eftersom jag hörde E20 hela tiden. Efter jättelång tid kom jag till sist ut på en asfaltsväg. Den som går parallellt med E20. Och jag insåg att jag var låååååångt bort på den. Nästan halvvägs till Partille kändes det som! Jag var så långt bort att det dröjde en lång stund innan jag kände igen mig. Vilken lycklig känsla!

 

Gäsp, nu för tiden har jag inga problem att sova nio timmar varje natt och jag skulle nog kunna sova ännu längre, om jag tillät mig. Tyvärr hinner jag inte sova nio timmar när jag ska jobba, det känns hårt. . . 

 

Men jag är faktiskt ganska trött på den här tröttheten. Jag vill känna mig pigg och ha samma energi som vanligt! Mitt hem har verkligen fått förfalla i stökighet - men däremot har jag virkat desto mer, så whatever egentligen? 

Åh, en pissdag. Dagen var redan piss när jag vaknade i ett tomt hus. Jag är arg på det mesta som existerar, men mest på M som jag för tretusenfyrahundratrettioandra gången dissar mig (anser jag) istället för fotbollen. Jäkla pissfotboll, hur kan något vara så förbannat viktigt? Mig, en verklig människa av kött och blod, kan man dissa men inte en himla fjantig plastleksak! Eller är äkta fotbollar gjorda i läder? Det vet jag inte, och strunt samma. Jag är förbannad ändå. För jag är inte bara viktigare än en plastleksak, jag är viktigare än alla idiotiska fotbollsspelare också, som M heller inte kan svika. Vem bryr sig om några fotbollsspelare i tonåren? Dom har väl annat att göra, som läxor, hjälpa sin mamma att laga mat eller meka på moppen och några har säkert ALLDELES SÄKERT en flickvän som sitter ALLDELES ENSAM OCH SVIKEN någonstans. 

 

Ja, jag är jävligt pissigt förbannad just nu. Det enda jag gör här är att städa, tvätta och laga mat. Jag skulle tusen gånger hellre åka till Ornunga varje helg (och varför bor vi inte där förresten?? Jo, för att JAG gav upp min dröm om att bo där för att M skulle få SIN dröm att bo här uppfylld. Det fick han, coh nu då?? JO HAN ÄR ALDRIG HEMMA!!!!) men det går ju inte, någon måste ju vara här och ta hand om hem och katter ibland. 

 

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Men nu har jag tagit ut en äpplepaj ur ugnen, så nu ska jag tröstäta och bli glad. Om M kommer få smaka när han kommer hem ikväll? Gissa svaret på det. .  .

 

 

 

 

Det var nästan lite sorgligt tidigt imorse innan jag gick av, jag fick en jättefin blomma av mina nattkollegor som var ledsna att jag skulle sluta. Jag blev himla glad, det är ett gott betyg till mig tycker jag! 

 

Men jag kommer absolut njuta av att få ligga i min säng varje natt. Min tacksamhet till en skön säng, med täcke och kudde och växt oändligt. . . 

 

 

 

 

Nu är jag på semester i Ornunga! Det har varit perfekt höstigt promenadväder, så jag har varit ute och gått mest hela dagen lång. Och ätit därimellan förstås! Nu är det kvällen och det är lika med popcorn i mamma och pappas soffa, hurra.