Iförmiddags när jag vaknat upp från min efter-frukost-vila, tänkte jag till hur jag skulle kunna effektivisera timmarna som återstod av förmiddagen. Jag ville gå en promenad på andra sidan järnvägen och så ville jag laga köttbullar med potatismos till middag, och till det behövde jag handla. Till sist bestämde jag mig för att ta bilen ner till stationen, gå en lagom lång promenad på kanske 40 minuter och sen åka direkt till affären och därmed ha maten klar till halv två -två. 

 

Så blev det inte! När jag var ute och gick fick jag av någon dum anledning för mig att följa en ny stig. Jag var ganska säker på vart den skulle leda och det skulle nog inte ta så mycket längre tid. Jag stod nämligen på punkt C och därifrån kunde jag se punkt B (en kulle), och från punkt B visste jag hur man skulle komma till punkt A (en stig jag ofta går på. Det enda jag inte visste var hur stigen emllan punkt C och B såg ut. Hänger ni med? Jag tyckte iallafall att det var helt logiskt hur stigen skulle gå!

 

Men icke. Jag hade hela tiden på känn att stigen gick för mycket åt vänster, men jag höll mig ändå på stigen. Vid ett tillfälle förvirrade massor av skogsmaskinsvägar mig och efter lite irrande i skogen fick jag vända och gå tillbaka. Jag gick och gick. Jag var aldrig vilse eftersom jag hörde E20 hela tiden. Efter jättelång tid kom jag till sist ut på en asfaltsväg. Den som går parallellt med E20. Och jag insåg att jag var låååååångt bort på den. Nästan halvvägs till Partille kändes det som! Jag var så långt bort att det dröjde en lång stund innan jag kände igen mig. Vilken lycklig känsla!