Jag längtar efter semester så det det är plågsamt. Två och en halv vecka kvar, jag undrar om dom nånsin kommer ta slut. Att jobba imorgonkväll känns oövervinnligt tråkigt. Jag vet att dom här känslorna försvinner så fort jag är på jobbet, det är när jag är hemma som jobba känns pest. Vi har ju slagit ihop våran avdelning med kirurgen under sommaren, och det går faktiskt åt mer energi att jobba när  allt inte är som vanligt. Att jobba inne på åttan som man brukar känns lätt som en plätt just nu. . .

 

Det är galet vad jag klagar, det har ju faktiskt gått ganska bra att jobba inne på kirurgen hittills. Men det känns klagigt och gnälligt inuti mig och det måste ut! Jag vill ha semester nu! 

 

 

(Det här inlägget ska jag läsa och njuta av den dagen jag får semester!)

 

 

Idag gjorde jag det, jag badade! Det var hur härligt som helst, äntligen lite sommarkänslor. Visst var det huttrande att gå i, men när jag doppat mig var det perfekt!

 

Den här vackra utsikten hade jag inte när jag kom. Då satt det en barnfamilj, varav tre barn och cirka sju uppblåsbara badleksaker, precis intill vattnet. Dom faktiskt blockerade vattnet. Jag kan inte låta bli att tycka det är oartigt. Det är en liten "badplats" men jag tycker ändå man får sätta sig så att andra folk kan gå i vattnet. Särskilt idag när det faktiskt fanns gott om plats! Precis när jag tänkte gå i ändå och demonstrativt trampa någon på tårna eller huvudet så hörde jag mamman säga: nej nu är det dags att gå upp och åka hem! Aldrig har jag hört ljuvare ord. Det tog väl en sisådär kvart för dom att komma iväg efter det, men sen gick jag i och badade! Och njöt av ensamheten förstås. 

 

 

Jag har nog sagt det förut att det känns så hedniskt att sova i juni. Speciellt när ängarna är nyslagna och det luktar hö! Då borde man vara vaken och ute dygnet runt. Men det orkar jag inte, och dessutom gillar jag att sova alldeles för mycket. Jag kompromissar genom att sova med öppet fönster och uppdragen rullgardin. Då kan jag låtsas att jag sover utomhus!

 

 

Jag är så lycklig som har en vän som äger en kolonilott och en annan vän som har en bebis! Så jag hade några väldigt mysiga timmar med bästa Lena och Lisa! Och bebisen Melker och hunden Sebastian förstås. Vi åt lunch bestående av potatissallad och revbensspjäll med tillbehör på färgglada plasttallrikar. Åh vad gott det var! Dessutom strålade solen, fåglarna kvittrade och Melker skrattade åt mina grimaser och ljudeffekter (jag skulle kunna vara en naturbegåvning på bebisar), så det kan helt enkelt inte bli en bättre dag på jättelänge!

 

 

 

 

Såhär ser en kanin ut som varit ute på rymmen i åskskurarna. Jag undrar om den nånsin blev torr igen. Stina stängde dock in den i buren igen, så det blev den säkert. Det är synd att man inte riktigt kan uppfostra kaniner till att inte springa upp på vägen eller katter till att inte döda dom, för jag tror inte det finns en lyckligare syn än en kanin som får skutta omkring i det fria. 

 

 

 

Tänka sig! Jag såg på vädret imorse och förberedde mig alltså på en regnig dag i Ornunga. Men det blev en fin dag sånär på några droppar trots att mörka moln liksom hägrade i horisonten. Det var väl en trevlig överraskning! Jag tittade inte på vädret nu ikväll, ha undrar vad meteorologerna sa om detta. . .

 

Så det blev en perfekt junidag, hela Ornunga ser ut som en midsommarbukett. Och förutom det åt vi middag hos mormor med två sorters tårta till efterrätt och solade på verandan. Såna här dagar hade jag kunnat upprepa i minst en vecka. 

 

 

 

 

Jag tänkte nästan säga att jag känner för att mörda Nisse, men kom på att jag nöler mig med att stänga in honom i en bur ungefär som på bilden. Visst är han en charmig kisse på många sätt, men seriöst så är han gränslöst tålamodsprövande. 

 

Det sista jag gjorde innan jag gick och la mig igårkväll var att fylla på katternas skål med torrfoder. Imorse vaknade jag att Nisses bedjande, gnällande jam av mat. I köket såg jag att  matskålen var tomm och att Nisse därflr omöjligt kan vara så hungrig att han var tvungen att väcka mig. Sen ser jag att dörren till städskåpet i köket har gått upp. . . Jag anar genast oråd, för där inne förvarar jag kattmaten. Och mitt oråd anade sant, Nisse hade slitit/gnagt upp den alldeles nya påsen med torrfoder. GAAAAAAH! Jag slängde ut Nisse utan frukost och det kändes skönt bra för mina hämndbegär. Nu ska jag leta upp ett piller maskmedel, för jag vill hoppas att hans hunger inte är sund. Tanken på att han bara skulle vara girig är för irriterande. . . 

 

 

 

Det bästa med midsommar måste väl ändå vara tårta? Oavsett midsommarväder så kan man lita på att det blir tårta iallafall. Tack och lov för detta!

 

Idag på jobbet kom jag till insikt om en förändring i känslor hos mig själv. Jag är inte längre lika lättflörtad som jag var när jag var en ung tonåring! Vilken tur. Iallafall, det började med att en av mina sjukskötersekollegor frågade en annan om hon också hade uppfattat den påhälsande medicinläkaren som dryg. Njaa. . . , svarade hon, jag tänkte inte på det, men jag har alltid varit lite svag för honom sen jag jobbade på medicin och han kom tillbaka från pappaledighet. Jag tänkte wooooow han har varit hemma med barnen, så gulligt! Sen dess har jag tyckt om honom!

Sen diskuterade vi det här med män och småbarn tillsammans och vilka känslor det väcker i våra kvinnohjärtan. Jag minns själv när jag var sådär fjorton, sexton år så blev jag och mina kompisar typ kära i varenda kille i våran omgivning som vi såg tillsammans med ett småbarn, typ syskon eller systerbarn. Ååååhh vad gulligt! Pussegull! Jättesöt! Om killen var gullig med barn så var han säkert bra på alla andra sätt också och absolut intressant att hångla med. 

 

Men nu, tio år senare? Om jag skulle få se en kille/man i kassan på hemköp med ett småbarn vid handen skulle jag nog tänka ungefär: jaha du, att ta hand om ditt barn är minsann din förbannade plikt! Gör det du!

 

Så nej, det skulle nog inte väcka några hångelkänslor längre där inte. Jag är betydligt mer svårflörtad nu för tiden!

I eftermiddags hade vi tårtkalas på jobbet. Vi firade att semestrarna börjar förr eller senare, att ortopeden och kirurgen ska slås ihop under sommaren och några åt tårta för kung och fosterland för att orka jobba hela sommaren lång. Det finns alltid en anledning att äta tårta! Det säger jag alltid. 

 

Imorse for syster Maja tillbaka till Halmstad, sorgligt värre såklart. Mamma skjutsade henne, så jag, Lotta och Stina hade en lugn dag i huset. Vi tillbringade ganska mycket tid på altanen i solskenet. . . Säkert ohälsosamt, men ack underbart! Vi fick middag hos mormor med jordgubbar till efterrätt och någon timme senare åt vi våfflor i församlingshemmet där mormor skulle "jobba". Japp, det blir mycket mat och fika när jag är hemma i Ornunga! Tur att jag älskar att gå promenader där också. Och tur att jag har bra övertalningsförmåga (läs: tjatar) när det gäller att få med systrarna på promenaderna. . . Och plocka liljekonvaljer!

Vem har hittat på att katter är nattdjur? Dom här sover så gott i soffan så! 

 

 

 

 

 

 

 

Åh vad jag har haft det skönt i solen idag. Jag har solat både fram och baksida och läst massor av sidor i Anne på Grönkulla. Kan en dag bli så mycket bättre? Jo förstås, jag hade gärna bott så avskilt att jag hade kunnat med att sola helt naken. Om det vore bara jag och fåglarna! 

 

 

 

Såna här soliga dagar vore det skönt om middagsmaten bara damp ner på köksbordet! Men det gör det inte, och inga matlådor till frysen dyker upp heller. Det är tur att jag han min fantastiskt braiga vegetariska kokbok, för där finns massor av recept som blir superbra matlådor. Kött och potatis är ju gott, men att frysa? Nej way. Idag gjorde jag curry- och linsgryta med jordnötssmör och banan! Låter asknäppt, jag vet, men tusan vad det blev gott! 

 

Just nu är jag väldigt osäker på om jag har valt att leva med rätt pojke för mig. Jo, så här är det. Hela helgen har jag gått omkring och skrattat åt ett filmklipp på facebook - skrattat så jag fått ont i magen, på arbetstid till och med! Klippet handlar såklart om skadeglädje - en knubbig pojke i 10-12-årsåldern vurpar med sin lådbil och får den över sig. Kompisen som filmar skrattar, precis som jag, skadeglatt medan pojken kravlar fram ur den uppochnervända bilen och jävligt förbannad fräser på någon slags norrländska: jag fick bilen i hövve! Flytta på bilfan innan de klämmer sönder mig! 

 

Hm, faktiskt är klippet nästan ännu roligare när jag bara tänker på det. . . ! Men igårkväll visade jag M klippet för att dela min glädje. Delad glädje är ju dubbel glädje. Men ack, han bara drog lite på munnen! Inget skratt, inget magont där inte. Vad är det för människa jag lever med som inte förstår min humor??

 

Det kändes bildligt talat som om det var jag som fick bilen i hövve. 

Jag sitter här och stör mig lite på min nyvirkade matta. Den är klar och den blev fin, men ack, det nya trikågarnet hade en annan nyans än det gamla! Det ser jag minsann, även om det kanske är svårt för andra att se det. . . Det är så tråkigt när det inte blir perfekt! 

 

På Blomsterhaga var jag med om en jobbig grej, liksom ett etiskt dilemma. När jag handlat klart styrde jag vagnen mot bilen för att lasta in mina tre påsar jord. Vagnen var lite svårstyrd och asfalten lutade upp mot bilen så jag fick liksom ta i. Plötsligt stegade en man förbi mig och tog tag i vagnen där fram och hjälper mig att styra/dra. Denna mannen var tiggaren som satt utanför dörren. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra, så jag försökte nog le lite tacksamt instället för ett tack-jag-klarar-mig-själv-leende. Väl framme hjälper han mig till och med att lyfta in säckarna i bilen No problem, no problem! och jag står och funderar på hur jag ska avsluta detta. Vill han ha pengar av mig nu? Om han hjälpte mig endast för sitt goda hjärtas skull så kan det ju bli väldigt fel att ge honom pengar, tänk om mamman på caféet iförmiddags hade erbjudit mig pengar när jag hjälpte henne med barnvagnen liksom? Väldigt fel. Men om mannen hjälpte mig för att han ville ha pengar för det. . . Men han försvann tillbaka snabbt när han hjälpt mig klart och jag sa tack. Sen fick jag ju gå tillbaka med vagnen och parkera den. Och ja, han satt där bredvid igen och han fick femman jaf haft i vagnen och några mynt till. . . Ock mitt samvete kändes ganska bra. Men knäppt var det!

Jag är nästan alldeles slut efter min lediga dag! Jag fick inget besök som det var tänkt, för magsjuka kom emellan - men inte för igen, phu! Men det blev en trevlig och upptagen dag ändå. Jag åkte in till Alingsås och fikade med Hannah. Vi provade ett nytt fik och det fick mycket väl godkänt! Jag tog en Budapestbakelse med hallon, görgott! Efteråt gick jag en sväng i stan och slösade pengar och åkte till Blomsterhaga för att köpa jord och frö till mina pallkragar. 

 

Skynda hem, packa upp allting, börja laga soppa, moppa golvet, äta. Sen solade jag i en timma. Hämta spade, gräva upp gräs, döda myrbo, gödsla, hälla i jord, så i rader, vattna, städa. Vila en halvtimma. Ut och springa, plcoka rabarber, duscha, sätta på mat igen, äta. Upp igen, klippa gräset runt rabatten med sax, hoppsan, en mördarsnigel, vi klipper av den också och femtio till. 

 

Nu, äntligen, sitter jag inne i soffan. Det var min lediga dag och jag är trött.