äldre och svårflörtad?
Idag på jobbet kom jag till insikt om en förändring i känslor hos mig själv. Jag är inte längre lika lättflörtad som jag var när jag var en ung tonåring! Vilken tur. Iallafall, det började med att en av mina sjukskötersekollegor frågade en annan om hon också hade uppfattat den påhälsande medicinläkaren som dryg. Njaa. . . , svarade hon, jag tänkte inte på det, men jag har alltid varit lite svag för honom sen jag jobbade på medicin och han kom tillbaka från pappaledighet. Jag tänkte wooooow han har varit hemma med barnen, så gulligt! Sen dess har jag tyckt om honom!
Sen diskuterade vi det här med män och småbarn tillsammans och vilka känslor det väcker i våra kvinnohjärtan. Jag minns själv när jag var sådär fjorton, sexton år så blev jag och mina kompisar typ kära i varenda kille i våran omgivning som vi såg tillsammans med ett småbarn, typ syskon eller systerbarn. Ååååhh vad gulligt! Pussegull! Jättesöt! Om killen var gullig med barn så var han säkert bra på alla andra sätt också och absolut intressant att hångla med.
Men nu, tio år senare? Om jag skulle få se en kille/man i kassan på hemköp med ett småbarn vid handen skulle jag nog tänka ungefär: jaha du, att ta hand om ditt barn är minsann din förbannade plikt! Gör det du!
Så nej, det skulle nog inte väcka några hångelkänslor längre där inte. Jag är betydligt mer svårflörtad nu för tiden!
Kommentarer
Trackback
