På Blomsterhaga var jag med om en jobbig grej, liksom ett etiskt dilemma. När jag handlat klart styrde jag vagnen mot bilen för att lasta in mina tre påsar jord. Vagnen var lite svårstyrd och asfalten lutade upp mot bilen så jag fick liksom ta i. Plötsligt stegade en man förbi mig och tog tag i vagnen där fram och hjälper mig att styra/dra. Denna mannen var tiggaren som satt utanför dörren. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra, så jag försökte nog le lite tacksamt instället för ett tack-jag-klarar-mig-själv-leende. Väl framme hjälper han mig till och med att lyfta in säckarna i bilen No problem, no problem! och jag står och funderar på hur jag ska avsluta detta. Vill han ha pengar av mig nu? Om han hjälpte mig endast för sitt goda hjärtas skull så kan det ju bli väldigt fel att ge honom pengar, tänk om mamman på caféet iförmiddags hade erbjudit mig pengar när jag hjälpte henne med barnvagnen liksom? Väldigt fel. Men om mannen hjälpte mig för att han ville ha pengar för det. . . Men han försvann tillbaka snabbt när han hjälpt mig klart och jag sa tack. Sen fick jag ju gå tillbaka med vagnen och parkera den. Och ja, han satt där bredvid igen och han fick femman jaf haft i vagnen och några mynt till. . . Ock mitt samvete kändes ganska bra. Men knäppt var det!