Just nu är jag väldigt osäker på om jag har valt att leva med rätt pojke för mig. Jo, så här är det. Hela helgen har jag gått omkring och skrattat åt ett filmklipp på facebook - skrattat så jag fått ont i magen, på arbetstid till och med! Klippet handlar såklart om skadeglädje - en knubbig pojke i 10-12-årsåldern vurpar med sin lådbil och får den över sig. Kompisen som filmar skrattar, precis som jag, skadeglatt medan pojken kravlar fram ur den uppochnervända bilen och jävligt förbannad fräser på någon slags norrländska: jag fick bilen i hövve! Flytta på bilfan innan de klämmer sönder mig! 

 

Hm, faktiskt är klippet nästan ännu roligare när jag bara tänker på det. . . ! Men igårkväll visade jag M klippet för att dela min glädje. Delad glädje är ju dubbel glädje. Men ack, han bara drog lite på munnen! Inget skratt, inget magont där inte. Vad är det för människa jag lever med som inte förstår min humor??

 

Det kändes bildligt talat som om det var jag som fick bilen i hövve.