Tidigare i förmiddags tog jag bilen en bit och gick en promenad i skogen i västra bodarna. Det kände jag för. När jag gick på en stig som går genom en skog av tät björksly på båda sidorna hörde jag ett knakande och brakande utan dess like. Bara några meter bort. Gud hjälpe, nu kommer det en älg! tänkte jag och tvärstannade på stigen. Som jag har lärt mig stampade jag i marken och började hosta högljutt för att tala om för älgen att här är jag och skrämma bort den. Men så hör jag ett ljud, ett mänskligt ljud och jag vågar ta några steg framåt. Där står en cyklist (ja, med cykel) och kikar fram mellan björklöven. Uppenbarligen håller hon på att parkera sin cykel där. Oj, sa jag, jag trodde du var ett djur. Jag tänkte att nu kommer det en älg rakt på mig! Cyklisten skrattade bara och sa att jag inte behövde vara rädd för älgar, att det bara var hon som skulle ta en paus och jag fortsatte gå. Lite bortgjordt. En älg liksom? Mycket mer troligt att det var ett rådjur som brakade om det var något djur. Faktiskt mer troligt än en cyklist, för rådjur finns det många här. Men älgar finns det inte gott om, för Ms pappa sagt att han har sett typ två älgar i VB under hela sin livstid här. Och skogen jag gick i ligger mellan järnvägen och E20, hur trivsamt är det för en älg?

 

Jag fortsatte min skogspromenad, vek inte av på grusvägen utan fortsatte in på ännu en skogsstig som går genom en trollskogs-liknande skog med granar, döda träd, mossa och sånt. Fåglarna kvittrade, allt var härligt. Jag har precis kommit ut ur trollskogen när jag igen hör brakande och knakande. Jag ser mig omkring och ungefär 20 meter ifrån mig kommer två (TVÅ!!) stora älgar springande. Jag tror jag ser i syne, men det var inga cyklister den här gången, utan precis riktiga älgar. Två! Jag reagerar instinktivt när älgarna stannar upp, jag hoppar in bakom närmaste tall och kramar mina armar hårt om det. Ber till gud och ber till älgarna att dom ska försvinna och inte springa på mig. Snälla försvinn! ropar jag. Och så småningom  fortsätter älgarna springa och jag vågar andas ut. Älgärna springer in i trollskogen, och om jag fortfarande gått på stigen därigenom lovar jag att jag hade blivit påsprungen och kanske nersparkad! 

 

Det var nästan för skakande för att vara sant, tycker jag. Jag som precis släppt min rädsla för älgar med tron att dom oftare är cyklister. Och att dom inte trivs i västra bodarna. Jag antar att dessa två älgar måste vara samma som Ms pappa har sett under hela sin livstid här.Två långlivade såna. Det måste det vara, snälla!