Visst låter det som en titel på en gammal film från fyrtiotalet typ? Och faktiskt önskade jag mig tillbaka till typ fyrtiotalet en stund där när jag försökte få upp mitt förfrysta billås. Typ, snälla herre, kom och rädda mig! Jag är en damsel in distress! Eller så kanske jag allra helst skulle förflytta mig till artonhundratalet, då var ju inte ens bilar uppfunna. Häst och vagn låter väldans pålitligt.

 

Imorse åkte jag från Ornunga med mamma när hon skulle till jobbet. Hon släppte va mig vid pendelstationen och jag travade glatt fram till min parkerade bil. Som inte gick att låsa upp. Jag stönade lite, men tog det lugnt. Tog mitt pick och pack och gick till Hemköp, handlade några grejer jag behövde. Fråga killen i kassan, men dom hade ingen sån spray man sprutar i frusna lås. Så jag köpte en tändare istället. Jag försökte att värma upp nyckelt med den och tina upp låset inifrån, men det fungerade inte. En bra stund kämpade jag, lipade lite och ringde och klagade för pappa. Som inte kunde hjälpa mig så mycket via telefon, förstås. I desperation gick jag vidare till Pressbyron, tänkte att dom kanske hade någon låsspray. Det hade dom inte, men den här killen rekommenderade att hälla varmt vatten i låset. Så jag fick med mig en pappersmugg med vartm vatten. Började hälla. Det fungerade inte. Jag svor, bad till gud, lipade, slog på bilen, hällde mer vatten. Bestämde mig nästan för att ge upp, tittade på klockan och såg att jag skulle hinna med nästa tåg till vb. Precis när jag bestämt mig för att ge upp och ta tåget, DÅ går låset upp! Åh, vilken underbra känsla! Då hade jag stått på parkeringen i över en timme och var nästan alldeles förfrusen. Jag har aldrig njutit så av en bilfärd hem.