Det var en gång en prinsessa som hette Barbro. Hon bodde i ett stort vackert slott med sin pappa kungen, mamma drottningen och alla hovdamer och hovherrar.
    Kungen och drottningen hade ett stort problem med sin dotter; prinsessan Barbro vägrade skaffa silikonbröst.
   ”Men snälla Barbro”, bad pappa kungen och grät nästan. ”Snälla lilla du, hur ska jag annars kunna få dig gift? Snälla du, gå med på att skaffa silikonbröst!”
   Men prinsessan brydde sig inte utan satte bara näsan bestämt i vädret och sa:
”Absolut inte! Jag vägrar!”

Pappa kungen sörjde, mamma drottningen sörjde och alla hovdamer och hovherrar sörjde. De var förkrossade över prinsessan Barbros vägran. För vilken prins ville ha en plattbröstan prinsessa? Hur skulle de någonsin kunna få prinsessan Barbro bortgift?
   Hopplöshet spred sig över kungariket.
   Men prinsessan Barbro sörjde inte. Hon hade bestämt sig för att hon inte ville ha silikonbröst och så var det med det!
   Hon tänkte att hon inte brydde sig särskilt mycket om hon inte blev bortgift. Hon ville i alla fall inte ha någon av dom där löjliga prinsarna med mjölkmatade muskler, silikonplutande läppar och bakdelar så fasta att de studsade upp igen när se skulle sätta sig ner. Prinsessan Barbro ville ha någonting annat.
Så Barbro blev bara lite sorgsen när hon tänkte på att hon kanske skulle få leva ensam hela livet. Utan silikonbröst!

Prinsessan Barbro tyckte mycket om att gå omkring i skogen där hon fick sällskap alla rådjuren, kaninerna och alla fåglarna.
   En dag när hon var ute i skogen mötte hon en ung tiggarpojke. Han satt mot ett träd och hade trasiga kläder och var barfota. Hans ansikte var smutsigt och hans lockiga ljusa hår var fullt med tovor. Prinsessan tyckte synd om honom och gav honom sitt äpple som hon haft med sig i fickan.
   ”Tack, så mycket, prinsessan!” sa tiggarpojken och satte hungrigt tänderna i äpplet.
   ”Hur visste du att jag är prinsessa?” frågade Barbro förvånat
   ”Det syns på kläderna och kronan” svarade tiggaren. ”Och vi har träffats förut.”
   ”Träffats förut!” utropade Barbro. ”Nej, det tror jag inte!”
   Prinsessan Barbro var säker på att hon inte sett tiggarpojken förut. Hon brukade sällan vara i närheten av fattigt folk.
   ”Vi träffades för länge sen på min fars slott, när vi bara var små barn.”
   ”Din fars slott! Ljuger du för mig?” sa prinsessan Barbro och såg strängt på pojken.
   "Nej. Jag är prins Stig av Kurviga Bergen. Eller jag var, min far kungen har kört iväg mig”
   Nu mindes prinsessan Barbro ett besök i kungariket Kurviga Bergen. Hon mindes prins Stig, som på den tiden hade varit en renskrubbad knubbig liten prins. Hon blev bestört över vilket öde som drabbat prinsen!
   ”Men varför körde han iväg dig? Vad har du gjort, har du begått ett mord?”
   ”Nejdå”, svarade prins Stig och kastade bort äppelskrutten. ”Jag har bara begått landsförräderi, enligt min far”.
   ”Vad menar du!”
    Barbro visste att landsförräderi var en mycket allvarlig sak, nästan lika illa som att begå mord.
   ”Jag vägrade operera in silikon i stjärten”, sa prins Stig och suckade. ”Och en prins med platt bakdel är ingenting värt i vårt kungarike. Min pappa tror inte att någon prinsessa vill gifta sig med plattrumpade.”
   ”Tror han inte?” mumlade Barbro tankfullt.
   Prinsen Stig skakade på huvudet.
   ”Nåja”, sa prinsessan sedan, ”här kan prins Stig inte sitta smutsig och tigga! Följ med hem till mitt slott. Där får du bada och ta på dig rena kläder! Och jag ska nog se till att min far talar din till rätta.”

Pappa kungen, mamma drottningen och alla hovdamer och hovherrar blev förskräckta när prinsessan Barbro kom hem med en smutsig tiggarpojke. Men prins Stig kunde snart visa upp sin kungliga ring och på det sättet försäkra att han verkligen var prins. Efter det fick han bada och ta på sig nya kläder och det visade sig att han var väldigt stilig. Prinsessan Barbro och prins Stig blev förstås väldigt förälskade i varandra och gifte sig med kungarnas välsignelse.

Sedan levde de plattbröstade och plattrumpade i alla sina dagar.