Morfar är borta.

Det känns bara overkligt, helt förbjudet att ens tänka att det är så. Det går ju inte. Jag skrattar nästan när jag tänker på det, för det är så sjukt. 
  Så det kommer väl ta ett tag, kanske hela livet att vänja sig vid. När jag gick förbi huset idag tyckte jag att jag såg honom i trädgården. Skottade snö, grejade i landet eller borstade snön av bilen.
  Men någonstans hade det varit ännu värre och hemskare om han hade blivit liggande sjuk länge. När jag hälsade på honom i onsdags, då var han ju inte morfar längre. Och så ville jag inte att hans skulle ligga. Bara den här veckan har varit så jobbig för alla.
   Det känns bara så onödigt. Han hade kunnat leva om det inte varit för den där dumma bakterien som satte sig i hjärtat. Han hade kunnat finnas kvar då.

Nej, det går bara inte att fatta. Morfar! Älskade morfar.



Nu ska vi göra pepparkashus.