Om det är något jag har lärt mig dom senste veckorna i kursen i humanbiologi, så är det att människan bara är hjärna. Skelettet, alla muskler, reflexer, fysiska behov och rytmer, och alla tankar och känslor, allt styrs i hjärnan. Allting är bara aktionspotentialer i cellmembranet och elektriska impulser mellan miljontals nervceller och axoner.
  Men jag har inte lärt mig precis var i hjärnan, i vilken lob, på vilken sida, i vilket område gråten sitter. Vad bestämmer att man ska få en klump i halsen och börja gråta? Hur vet hjärnan vad man känner, eller hur man ska känna?
  Morfar. För en vecka sen var han hur pigg som helst och var ute och skottade snö, grejade i källaren med alla klockor och apparater och kom och hämtade mig vid bussen i ljurhallakorsningen. Satt i soffan framför teven med katten nicolina i knät.
  Och nu ligger han i en sjukhussäng och han är inte morfar. Han är en av alla patienter jag mötte på praktiken jag hade på alingsås lasarett förra våren. Min morfar ska inte ligga sådär i en sjukhussäng. Inte redan, inte nu. Och jag ska inte gå genom en sjukhuskorridor utan dom där blåa kläderna och jag ska inte vilja gråta medan jag går.
  Det är så overkligt. Min hjärna kan inte fatta det och vill inte. Jag vill bara att han sitter hemma i huset på andra sidan grusplanen. Framför teven med nicolina i knät.