Jag har inte alltid varit rosa. Det var en tid i mitt liv när jag fick välja vilka tapeter jag ville ha i mitt nya rum och jag valde gröna. Det var i samma veva som jag klädde mig i stora adidaströjor och jazzbyxor, du vet såna tights med kort kjol över. Och jag började låna mammas mascara och sminka mig för att bli lite snyggare, och jag var djupt förälskad i Josh Hartnetts rollfigur i Pearl Harbor. Jag köpte min första behå på lindex, den var ljusblå med blå ränder. Och jag hade det mest obefintliga självförtroendet, jag tyckte jag var så mycket fulare, tjockare och tråkigare än alla andra tjejer i klassen. Nästan varenda sida i min Bu&Bra-bok, som vi skrev i varje fredag till fröknarna, var fulla med ilska, klagan och ironi. Jag var mest missförstådd i hela världen.
Jag var elva tolv år, och det var nog puberteten.

Det var i högstadiet jag blev en rosa människa och nu skulle jag aldrig, aldrig kunna bo i ett grönt rum. Eftersom jag har så många rosa grejer funderade jag en hel del på hur det kommer att bli den dagen jag flyttar ihop med en kille. Jag menar, visst lever vi på 2000-talet och könsrollerna har förändrats en hel del sen stenåldern, men det är ändå ett faktum att de flesta killar inte har en hel uppsättning av rosa kökredskap och inte vill ha det heller. Möjligtvis en smutsrosa nyans. Men, mina orosmoln har skingrats, för det verkar ju som att det är min M som jag ska flytta ihop med och förhoppningsvis bo med resten av livet Och honom har jag en hållhake på. "Magnus", sa jag, "eftersom jag är tvungen att acceptera att fotboll är en väldigt, jag menar VÄLDIGT, stor del av ditt liv, så får du faktiskt acceptera att rosa är en stor del av mitt liv".

Nemas problemas!