Mitt ursprungshem (ja, vad kallar man huset man vuxit upp i och där resten av familjen fortfarande bor, och som fortfarande är hemma?) börjar mer och mer lika ett katthem! Häromdagen satt en liten kattunge helt plötsligt på mormors trappa, och jag och min 10-åriga syster kämpade iallafall nästan livet ur oss för att få tag på den. Den gömde sig i mormors häck och jamade alldeles förskräckligt! Det dröjde en ganska bra stund innan Stina till sist fick tag på den, och då hade vi jagat efter den ut från mormors trädgård, över vägen, genom kohagen över staketet till pastorns trädgård. Stackars kisse, vi var ju bara tvugna att få tag på den! Såna små ska inte springa omkring ensamma.
Vi vet fortfarande inte var den kom ifrån, har hört av oss till alla i närheten och satt upp lappar. Så antagligen är det någon lagårdskatt, eller så har någon hjärtlös människa bara släppt ut den från en bil eller något. Kanske tror dom att en mormor är snäll mot katter.
Så iallafall får den rehabiliteras hemma hos oss tills vidare! Får massa pussar och kramar och gos och en låda att kissa i. Och försöka bli kvitt vanan att gömma sig bakom tvättmaskinen eller bakom skohyllan. Gullefjun är hans smeknamn så länge, det tar tid att hitta det perfekta namnet!