Jag trodde det skulle märkas när en människa dör när man är inne i samma rum och andas samma luft. Jag vet inte vad, men kanske att det kom liksom en vindpust när själen lämnar kroppen. Jag vet inte, men något trodde jag skulle märkas. 
Men det var så händelselöst, inte ens hemskt och knappt ens sorgligt. Jag och min arbetskompis föjde bara oförstående dödsprocessen (Hallå, xx, hör du mig, hur mår du? ska det låta sådär när hon andas? Titta på hennes ben, dom är ju helt blåa. vad händer med tungan? seriöst, hon andas inte! Hennes ansikte, hon är borta) och sen var hon bara död. Det gick snabbt, hon dog medan vi höll på att sköta om henne i sängen. Hon var gammal, och sjuk. Men det var första gången jag var med i samma rum när en människa dör och det kändes. Jag trode bara att det skulle märkas mer.

Om jag kommer att jonna som sjuksköterska i resten av mitt liv kommer jag väl antagligen vara med om det här många gånger. Jag undrar om jag kommer minnas den här första.