Hela huset (well, nedervåningen) luktar fortfarande pepparkakor. Och nu ser jag på Love Actually, allt för att få julkänslor. Har inte känt så mycket av det än. Jag har haft så mycket att göra, och dessutom har det bara regnat.

Jag vill ha julkänslor. Men pepparkaksdoft och julsånger och juleskum och alladinchoklad gör ont också. Det får mig att minnas hur det var förra julen. När jag bakade pepparkakor och gjorde julgodis med en tung hemsk klump i magen oxh hjärtat,  och jag vred upp volymen på julmusiken på nästan max för att överrösta alla tankar. Fejkade julen, allting blev så viktigt att göra, varenda pepparkaka, bara för att låtsas att det var som vanligt.
Förra julen när morfar blev sjuk och dog. Gick bort.

Nu har det snart gått precis ett år. När jag tänker tillbaka fattar jag inte hur jag klarade av det. Alla telefonsamtal. När mormor ringde och sa att dom ringt från sjukhuset och sagt att morfar var så dålig. Några dagar senare när jag gick mitt i julhandeln i Borås och syster ringde och sa att vi skulle åka in till morfar. När ag stod hemma i köket och gjorde rocky-roadgodis och telefonen ringde och jag svarade och det var mamma som sat att det var slut.
Nu kan inte föreställa mig hur jag skulle kunna hantera det igen. Det var den värsta veckan i mitt liv, inget har nånsin känts sådär. Men det värsta var inte att morfar dog, utan att se honom sjuk. I en sjukhussäng, med slangar. Min morfar var borta. Så snabbt. På bara ett par dagar.

Ibland förstår jag inte att han inte finns längre. Han känns inte alls långt borta, som det bara var några dar sen jag såg honom. Och ibland är jag så arg, arg för den dumma bacillen som gjorde att hjärtat inte orkade med, så onödigt. Han kunde funnits kvar. Ibland tänker jag att det är det som skulle göra mig mest lycklig, att få se honom stå och greja nere i källaren eller skotta snö i trädgården. 
Men oftast kan jag tänka på honom och vara glad för att han har funnits.