Jag är ett nervvrak. Bläddrade igenom kalendern för de kommande veckorna. Gud, varför, varför gjorde jag det? Kände hur datum för tentor, flytt, finalen på körkortet, föreläsningar och kliniska examinationer dansade runt i min hjärna och böner som käre gud, klona mig typ steppade i mitt hjärta. Snälla, kan någon ge mig en papperspåse atta andas i, tror jag behöver fylla på med koldioxid en aning. Min åkomma kallas nog prestationsångest.

All så där stress gör mig på väldigt dåligt humör. På så dåligt att jag kände för att mörda människorna som gick så där himla förbannat sakta framför mig på vägen, när jag var ute på en vad jag tänkte, lugnande promenad.
Haha, kom precis att tänka på en rolig anekdot som min gamla skrivarlärare Maria berättade. Jag återger den som jag minns:
Syster 1: Du vet, ibland en viss period i månaden känner jag bara för att döda en främmande människa, vem som helst! Till exempel mannen där som går av bussen. Han skulle jag vilja döda.
Syster 2: Va? Du är ju knäpp! Jag vill iallafall bara döda min man och mina barn.

Det är väl ungefär så jag känner just nu. 
Men jag ska försöka cheer me up. Tänka på den fina väggklockan, teburken och hushållspappershållaren jag köpte på Balders Hage idag. Och på dom sköna huvudkuddarna som mormor köpte åt oss i "flyttningspresent". Och att jag ska åka till Ikea på fredag och köpa massa fina saker! And tonight bara sitta i soffan, se på Bonde söker fru och äta choklad. Minst en massa