Väldigt ofta funderar jag på hur kroppen och hjärnan fungerar. På våra drifter, reptilhjärnan, stenåldersgrejer. Till exempel verkar min hjärna skrika ut till mig att jag är i den bästa fertila åldern precis nu och borde börja föröka mig! Seriöst, nästan läskigt. Så fort jag ser en liten unge blir jag alldeles varm inuti och tänker en sån vill jag ha, egen, nu! Vill pussa och nästan äta upp. Får känslor som avundsjuka och svartsjuka. Och säkert fyra nätter i veckan drömmer jag bebisdrömmar, oftast har jag världens gravidmage. Och jag är så himla glad i drömmen och blir så beviken när jag vaknar och upptäcker att ingen bebis är på väg.
Helt galet, för min rationella pch kloka del av hjärnan vill inte alls ha barn. Jo, väldigt gärna, om ett par år, men inte nu. Jag njuter av att vara obunden och självisk, göra nästan precis som jag vill. Sova så länge jag vill på helgerna. Köpa grejer till mig själv, inreda mitt hem som jag vill ha det, anpassat efter oss. Jag vill inte alls ge hela mig själv till någon annan än, inte få sova på nätterna. Jag vill plugga klart och ha livet ordnat.
Så därför undrar jag vad det är för bebishormoner som håller på i hjärnan/kroppen på mig? Inte det minsta klokt, helt knäppt faktiskt. Vänta ett år eller två säger jag åt dom där hormonerna.


Och nöjer mig med Bosse och Nisse så länge!