Igår åkte jag hem till Ornunga helt spontant. Jag hade helt enkelt inte lust att gå hemma ensam hela dagen. Speciellt inte när vi hade fönsterputsare på besök och alla möbler, blommor och övrigt som fanns i närheten av fönstren stod i mitten av rummet. Nejnej, hoppade på tåget och sedan bussen och landade halv ett nästan utanför tröskeln. Jag har nog aldrig känt en sån skön komma-hem-känsla, blev alldeles pirrig och lycklig. 

 

Det var ingen hemma än när jag kom hem. Men mamma hade sagt till mig att ta vad jag ville i kylskåpet, så jag gjorde lunch av lite spännande matrester. Sen satte jag mig på verandan och läste. Och gosade med kattungarna som växt hujedamig mycket sen sist. Jag tror verkligen på det där att folk mår bra av att gosa med kattungar och sånt där. Trevliga hormoner som utsöndras och sådär. Tid ocgh bekymmer bara försvinner när man pussar på en sån.



Jag hae sagt det förut, att en av sakerna jag saknar mest med ornunga är min mamma och pappas veranda. Själv kan jag inte ha massa fina pelagonier och andra blommor ute, dom blir bara fula.

Och inget är ju som sommar hemma...