Nio veckor, 300 timmar och nästan en årstid senare är praktiken slut. Var sista dagen idag. Innan kändes nio veckor som en evighet som skulle vara för alltid och räcka hur länge som helst. Det gjorde det inte, tiden har gått så himla snabbt och den räckte inte alls till att lära mig allt jag ville. Idag kändes det som jag började igår och kan typ inget. Fast det kan jag ju. Jag har nog lärt mig massa och blivit bättre på desto mer. Som att sätta pvk, ta blodprov, ge injektioner, blanda antibiotika, sätta kateter, prata med människor och vara pedagogisk. Bland annat.
Känns så konstigt, när jag började var det vinter och det mörknade vid fyra. Nu är det vår och det är ljust ända tills efter klockan sex. Och ändå har tiden gått så snabbt. Var lite med en klump i halsen jag bytte om i eftermidag, för dom senaste dagarna har varit så roliga. Det är ju nu man precis kommit in i det på riktigt. Så är det väl alltid.
Och nu blir det inte att koppla av ett tag innan nästa praktik på pykiatrin. I helgen ska jag jobba med VFU-uppgifterna som jag sorgligt nog skjutit upp till sista dagarna. Så gick det med tanken att börja redan vecka ett... Men jag tror att människan jobbar bättre under lite hälsosam press! Hoppas...

Iallafall. När jag slutat idag gick jag in på pressbyrån och köpte tre tidningar. Det är att vara riktigt snäll och skämma bort sig själv. Så tog jag tåget hem, svettades i min vårvinterjacka under promenaden från stationen och sen så satte jag mig ute i solen. Tog med mig filt att sitta på, kudde att ha bakom ryggen och ett nyttigt mellanmål och slog mig ner på stenläggningen på uteplatsen. Riktigt härligt den stunden solen fortfarande var över trädtopparna.