Monstret jag
Jag måste ärligt talat säga att jag är en ganska så snäll tjej. Snäll. Artig, gillar inte krig, gråter ganska lätt. Tycker om att ta hand om människor, göra folk glada, uppmuntra och ge komplimanger. Hm, därav mitt yrkesval. Ja, jag är snäll helt enkelt. Och just nu är jag snäll hela dagarna på praktiken.
Så vem får ta skiten? Skiten, den som finns även i en snäll flicka?
M, såklart. Såklart att pojkvännen får ta skiten! Men jag måste säga att han många gånger gör sig så förtjänt av det så.
Idag var ett exempel på när skitmonstret kommer fram. Och det är så skojigt att jag måste dela av mig!
Så, alltså. Jag hade haft en såndär ganska jobbig dag på jobbet (läs praktiken). Ganska stressigt, fick springa mycket, för lite mat och så ångest för nästa VFU-uppgift som ska vara inne nästa vecka och så en nyhet om ett hemskt sorgligt dödsfall på det. Sen dör mobilen, och jag kan inte be M hämta mig vid stationen. Och det regnar. Så jag sitter i bussen hem och solen på min himmel är att det finns kladdkaka var i kylskåpet och mina favoritchips i skafferiet. Änglasång och kvällen är räddad!
Jag kommer hem. Hör det bekanta ljudet av sport på teve ifrån vardagsrummet.
Kattlådan är full med kattbajs.
I kylskåpet: ingen kladdkaka.
I skafferiet: inga chips.
Och precis där bryter sig monstret ut! All snällhet är borta. Jag ska inte återge allt monstret sa. Men summan av kardemumman är att M vackert fick åka en sväng till Macken, efter hot om skilsmässa och våld, och köpa nya chips. En kvart innan hans träning början. Kladdkakan gick tyvärr inte göra något åt. Problemet är att Macken inte har monstrets favoritchips (Fredagsmix) och detta vet monstret, men skickar iväg pojkvännen ändå. Sedan fnyser monstret bara föraktfullt "det är som du inte känner mig" när pojkvännen kommer tillbaka med Pringles Orginal (blä liksom).
Jag vet, allt det här osar lite PMS. Men så är det inte, och det gör ju det ännu mer imponerande, eller hur? Att en snäll tjej kan vara så monstrig ibland :)
Men jag är fortfarande ledsen kan jag säga. Ingen kladdkaka. Inga chips. Oförlåtligt.
Så vem får ta skiten? Skiten, den som finns även i en snäll flicka?
M, såklart. Såklart att pojkvännen får ta skiten! Men jag måste säga att han många gånger gör sig så förtjänt av det så.
Idag var ett exempel på när skitmonstret kommer fram. Och det är så skojigt att jag måste dela av mig!
Så, alltså. Jag hade haft en såndär ganska jobbig dag på jobbet (läs praktiken). Ganska stressigt, fick springa mycket, för lite mat och så ångest för nästa VFU-uppgift som ska vara inne nästa vecka och så en nyhet om ett hemskt sorgligt dödsfall på det. Sen dör mobilen, och jag kan inte be M hämta mig vid stationen. Och det regnar. Så jag sitter i bussen hem och solen på min himmel är att det finns kladdkaka var i kylskåpet och mina favoritchips i skafferiet. Änglasång och kvällen är räddad!
Jag kommer hem. Hör det bekanta ljudet av sport på teve ifrån vardagsrummet.
Kattlådan är full med kattbajs.
I kylskåpet: ingen kladdkaka.
I skafferiet: inga chips.
Och precis där bryter sig monstret ut! All snällhet är borta. Jag ska inte återge allt monstret sa. Men summan av kardemumman är att M vackert fick åka en sväng till Macken, efter hot om skilsmässa och våld, och köpa nya chips. En kvart innan hans träning början. Kladdkakan gick tyvärr inte göra något åt. Problemet är att Macken inte har monstrets favoritchips (Fredagsmix) och detta vet monstret, men skickar iväg pojkvännen ändå. Sedan fnyser monstret bara föraktfullt "det är som du inte känner mig" när pojkvännen kommer tillbaka med Pringles Orginal (blä liksom).
Jag vet, allt det här osar lite PMS. Men så är det inte, och det gör ju det ännu mer imponerande, eller hur? Att en snäll tjej kan vara så monstrig ibland :)
Men jag är fortfarande ledsen kan jag säga. Ingen kladdkaka. Inga chips. Oförlåtligt.
Kommentarer
Trackback
