Sistadagar är alltid sorgligt. Idag, sista dagen på psykiatripraktiken var sorglig. Faktiskt. För åtta veckor sen tänkte jag att psykiatri var ingenting för mig och tänkte mest bara genomleva praktiken. Såklart ändrades min uppfattning ganska så totalt. Jag har trivts väldigt bra! Personalen har varit trevlig, det har varit intressant och en utmaning typ varenda dag. Jag har fått träna på att bemöta allt slags knäppt folk, och vanligt folk. Velat skratta, gråta och skrika väldigt många gånger... Och jag gillade verkligen att man, till skillnad mot somatiska vården, FÅR ta tid till att prata med en patient i en hel timme eller gå ut och gå en promenad. Utomhus, på arbetstid. Väldigt tilltalande för mig.
Iallafall så kändes det sorligt idag. Så mycket oavslutat, vill ju helst se hur det går får alla mina favoriter. Känns knäppt att inte få det.
Men visst är det skojigt att man kan ändra uppfattning så mycket.