En väg i livet
Tusan vad dom här båda veckorna på vårdcentralen har åt snabbt. Måndag och så svisch! är det fredag. Kanske är det för att dagarna blir ganska lika varandra: 8-17 varje dag, gå upp på morgonen, äta frukost, åka iväg, dagen går, komma hem, äta mat, se på teve en stund och sen är det läggdags. Lite likt högstadietiden faktiskt.
Men kanske går tiden så snabbt också för att det är roligt! Iförsig har jag trivts bra på alla mina VFU-platser, men jag tror faktiskt att vårdcentralen är min grej mest av allt. Det är så kul att inte veta vad för slags krämpor man kommer träffa på. Dessutom är det mest "vardagskrämpor" man ser, som hosta och vaxproppar till exempel, och det är skojigt tycker jag! Det blir en helt annan grej att träffa patienter i deras vanliga kläder, det blir på något sätt mer jämnlikt.
Men jag har stuckit så många människor med spruta i armen så det nästan börjar bli tråkigt... Allt mitt medlidande till spruträdda har nog försvunnit skulle jag tro.
Det allra bästa hittills var måndagen på BVC. Det var så himla kul med barnen, att se allt från precis nyfödda till niomånaders till femåringar. Ge råd till föräldrarna och få se barnen under flera år. Det verkade verkligen hur kul som helst. Så kanske har jag hittat min väg i livet!
Kommentarer
Trackback
