Idag efter tentan tog jag en fika i Borås. Och upptäckte vad som får mitt hjärta att göra ont.
Jag kan tycka att det är trevligt att gå och fika ensam. Fast då brukar jag välja ställe med omsorg, jag går inte till "innestället" i Borås där alla sitter och hänger tillsammans och man skulle känna sig, ja ensam, om man gick dit själv. Men på rätt ställe är det trevligt, man kan sitta själv och bara fika, titta och lyssna på folk, läsa en bok. Inte dumt alls med sån egentid.

Men. När jag på samma ställe, där jag sitter nöjd alldeles själv, ser en gammal människa sitta ensam, då vill jag nästan gråta inombords. En gammal farbror med gubbkeps, en ensam kaffekopp och bulle på fat. Jag undrar varför han sitter ensam. Om hans fru är död eller om han aldrig haft en. Om han alltid går och fikar ensam på lördagarna. Det är så hemskt att tänka på att vara gammal och ensam. Men jag vet ju inte, den där lilla gubben kanske var lika nöjd som jag.