Det kändes lite trist med regn idag, men dom känslorna försvann ganska snabbt när jag gick ut på promenad nyss - det gick ju att gå! Igår var det alldeles hopplöst på vägarna här ute, is överallt och jag for på rumpan rejält en gång. Jag låg kvar på vägen i säket en minut och kved och försökte känna efter om något var brutet. Tänk vad förargligt att bryta sig när man jobbar på en ortopedavdelning, jag menar, jag borde väl ha bättre vett än att gå ut i halkan. Men det var lugnt, rumpan tog den värsta smällen och den tål nog en del. 

 

Det var först nu när jag la mig på golvet för mina dagliga träningsritualer som jag kände hur mörbultad jag var. I rumpan, ryggen och hela kroppen. Såklart är ett hårt golv inte det bekvämaste ändå. Men ändå! Det jag vill säga är att jag inte är ledsen för regnet, utan glad för att isen har försvunnit. Tack.