Eftersom jag såg på Lilla huset på prärien när jag var liten har jag länge vetat att escargot betydet sniglar på franska och är en exklusiv maträtt. (Ni vet, det där avsnittet när Charles och Mr Garvey har tjänat mycket pengar och känner sig rika och går på dyr restaurang och beställer det dyraste och finaste huset har. Vet ni inte?) 

Iallafall, jag har aldrig ätit sniglar. Om jag hittar en snigel i maten plockar jag lugnt bort den. Ja, inte i vanliga fall. Om jag hittade en snigel i köpmat skulle jag bli ganska sur. Men det är en annan sak när jag hittar en snigel som råkat slinka med min hemmaodlade sallad in på tallriken. Det har hänt mig kanske två gånger, trots att jag noga och sköjt av salladen och sedan förvarat den i kylskåpet. Ändå har jag hittat en snigel på salladsbaldet på tallriken. Men det köper jag, hemmaodling har sina egenheter inser jag. Livet på landet, liksom. 

 

Det gör inte M. Vilket liv det blev i huset när han såg en liten pyttesnigel på sin tallrik. Där var det inte tal om att lugnt plocka bort den och fortsätta äta som om ingenting har hänt. Trots att snigeln i fråga måste vara den renaste på jorden efter all noggrann sköljning den fått gå igenom. Nej, skrik och panik var det och självklart ganska mycket mitt fel. Så kan det väl vara. Jag känner mig faktiskt som en gammal bondfru som tar såna där snigelincidenter med ro. Håhåjaja, en stackars liten snigel. . .