Jag blev lite vemodig. Det är dumt det. Jag kan äntligen kalla mig sjuksköterska och på måndag ska jag börja mitt första riktiga jobb. Ännu ett nytt vägskäl liksom, och det kommer antagligen bli asbra och roligt. Men just nu känns det mest läskigt att lämna allt välkänt och tryggt och börja om. Plugga är otryggt. Börja arbeta som sjuksköterska är läskigt. 

 

Dessutom kan jag inte låta bli att vara lite barnsligt vemodig också. Som när jag läste ett inlägg på bloggen för två år sen, när jag skrev om hur skönt det var att äntligen ha sommarlov! Sommarlov. Jag kommer aldrig ha sommarlov igen och ha den känslan som man hade när hela sommaren ligger orörd framför en. Och ärligt talat, efter den här vårterminen hade det aldrig känts bättre med just sommarlov. Istället blir det 10 veckors heltid. Och jag vet tusen gånger om att det inte är något att gnälla över! Men jag kan inte låta bli att känna mig bara lite vemodig. Tills på måndag eftermiddag, när jag haft min första dag och jag inser vilken rolig, men annorlunda sommar jag kommer ha.

(hoppas jag, hoppas jag.)