Hurra! Jag är klar med slutpraktiken, godkänd och allt! Tusan vad skönt det känns. Tänk för tre veckor sen, precis när praktiken skulle börja, så tänkte jag bara "snälla, gör så dom här veckorna går fort. . .", och det kändes helt omöjligt att dom skulle kunna göra det. Men nu såhär efteråt, så känns det faktiskt som att tiden faktiskt gick fort! Och det roligaste av allt är ju att praktiken inte ens var särskilt hemsk, utan ganska rolig faktiskt! Även om lättnaden över att den är slut ändå överväger roligheten... Men ändå!

 

Jag trodde att slutpraktiken inte skulle vara roligt en enda sekund, utan bara ångest hela tiden. Jag var inte den enda som hade inbillat/fått för mig att man skulle bli granskad och bedömd för varenda liten detalj. Att en vårdvetenskaplig lärare från högskolan skulle observera varenda steg man tog bland patienterna, vad man gjorde och vad man sa. Tack och lov var det inte riktigt så! Och ååååååååh vad det känns bra just nu!

 

Det ska jag fira med en skön påskhelg!