De senaste veckorna jag jag varit lite besatt av Utvandrarna-serien av Vilhelm Moberg. Jag hade inte läst böckerna förut, men helt oförklarligt fick jag plötsligt lust. Det ångrar jag inte, vad bra dom var! Jag slukade alla fyra böckerna sorligt snabbt. Vilhelm Moberg skriver sjukt bra, på ett sånt sätt jag önskar att jag själv kunde skriva. Och dessutom är det en spännande, fin och sorglig historia. Det är lite som att höra om barnen i Afrika, man fattar hur bra man har det. Som inte bor i 1800-talets Sverige, åker i ett spyindränkt skepp i tio veckor, blir mördad och skalperad av hungriga sioux-indianer och förhoppningsvis slipper dö av en trasig livmoder. Det är jag tacksam över! Och så Karl-Oskar . . . En sån karl! Jag vet, det är väl ganska ojämställt och stenålders av mig att bli lite knäsvag av händiga män som kan snickra hus, jaga och rädda barn från att frysa ihjäl i snöstorm. Men så är han ju dessutom väldigt, väldigt gullig mot sin fru. Det är nog charmigast av allt!