I eftermiddags gick jag ut en långpromenad till andra sidan järnvägen. Det är ganska sällan jag går ända dit bort på eftermiddagarna, då brukar jag hålla mig på våran udde och gå en kortare promenad. Men i eftermiddags var det så perfekt promenadväder och jag kände för en lång promenad. På andra sidan järnväggen ligger dom "bebyggda" områdena av vb. Där ligger skolan och fotbollsplanen och där finns till och med ett par lägenhetshus.   Det ser ut ungefär som ett villaområde i utkanten av en stad och inte som bondlandet, som den sidan av vb jag bor på. Men trots det insåg jag faktiskt inte förrän i eftermiddags att det faktiskt bor människor där! I vanliga fall promenerar jag ju mest där på förmiddagarna, och då brukar jag knappt se en kotte. Kanske en pensionär eller två. Men fatta, nu stod det bilar på uppfarterna, barn cyklade på gatorna och sprang i trädgårdarna och folk åt tillochmed middag på altanerna. Jag kände mig nästan upplyst. Häromdagen, när jag var på min kusins konformation, träffade jag en av hennes mostrar som också bor i vb. Just på "andra sidan järnvägen". Hon pratade om hur trevligt det är med vb, att alla känner alla och att hon tyckte det var skönt att folk kunde ha lite koll på hennes barn. Jag fattade ingenting, jag har ju inte lärt känna en enda människa här förutom Ms familj och släkt. Men nu har jag iallafall hopp om att det iallafall finns hopp om att det finns människor att lära känna, den dagen vi har skaffat barn och på det viset kommer in i gemenskapen via förskola och såntdär. Barn är ju typ det som krävs för att man ska lära känna folk när man flyttar till okänd ort. 

 

Javars, det här var lite grubblerier! Och det kändes som jag kom tillbaka till en annan värld när jag gick på "min sida" igen, tillbaka till bondlandet-sidan alltså . . .